Drömde för övrigt att jag åt Oscars ben och svans, tills han bara bestod av en kropp och huvud. Som en väldigt äcklig iller. Och så tänkte jag ”nej jag kan ju inte äta upp honom än, han ska ju bo kvar här ett tag till”. Då blev jag besviken över att jag inte hade tänkt mig för, och äcklad över tanken på att behöva ta hand om detta stympade husdjur som nu bara kunde kräla omkring.
lördag 12:24Det är fredag och jag åker till Vårdkasens scoutstuga i Barkarby för att vara på rephelg. Det ska repas på fredagen, på lördagen, och så åker jag hem under sittningen på lördagen för att kunna vara på jobbet på söndagen, när de andra städar stugan.
Som vanligt tar det emot att åka hemifrån. Jag kommer iväg senare än jag tänkt mig. Det som gör att jag trots allt kommer iväg är för att det ska vara rep på kvällen och där behövs man trots allt för att orkestern ska kunna höra helheten. Och så ska det vara styrelsemöte och där har jag lovat att skriva protokoll.
Den första känslan när jag kliver in genom dörren är att jag måste därifrån. Det liksom reser sig en obehagskänsla i hela kroppen.
Det visar sig att det inte alls ska vara något vanligt rep på fredagkvällen, utan jamrep. Jag vågar inte och vill inte vara på jamrep. Styrelsemötet blir ”nån gång”. Fan, hur länge ska man behöva vara kvar?
Tillslut blir det i alla fall styrelsemöte och efter en jävla massa snack kan man åka hem. För att sen inte åka tillbaks på lördagen.
Det stör mig att jag ger upp så lätt. Det stör mig också att jag inte ens vet ordentligt vad problemet är. Men det är den där känslan. Känslan av att jag inte passar in. Att jag omöjligt kan vara lika glad och skrattande som alla andra. Att jag liksom inte är värd att vara i denna trevliga atmosfär och trivas, att jag är för ful och genomäcklig för att det ska vara tillåtet. Känslan av att bara vilja fly undan och ha sönder allt som är jag.
Då, där, skämdes jag över allt det ovanstående. Nu, hemma, skäms jag över att jag inte är där och drar mitt strå till stacken genom att vara den enda altsaxen. Det blir aldrig rätt.
tisdag 14/2-12 20:53Ibland undrar jag, på fullaste allvar, om inte Tele2 faktiskt lägger pengar på att göra sin kundservice sämre och sämre. För varje gång jag kontaktar dem, känns det som att de tagit ännu ett steg längre ner.
För några månader sedan kontaktade jag dem och frågade varför jag betalade en viss summa för bredband, när de gjorde reklam för vad som verkade vara samma tjänst fast snabbare, till ett lägre pris. Svaret jag fick var att jag tecknade mitt abonnemang för länge sedan, och att priset sänkts sen dess. Med denna logik skulle alltså min bredbandsavgift inte ha ändrats sedan jag tecknade abonnemanget för tre år sedan. Men för ett år sedan höjde de avgiften med 60 spänn i månaden, så nej, där föll det argumentet…
Förra fredagen försvann min mobiltelefon. Jävligt puckat, ja. Inte fan blev livet lättare sen när man skulle försöka ringa tele2:s kundtjänst och spärra abonnemanget, och få ett nytt SIM-kort utskickat. Tror att jag pratade med tre personer innan de lyckades både spärra och komma fram till att företagets ramavtal tillät att de skickar ut ett nytt SIM-kort.
Några dagar senare kontaktade jag Tele2 för att lösa två saker 1. få en samtalsspecifikation där det framgår exakt hur långt varje samtal är samt om det går till fast telefon, tele2, annan operatör etc samt 2. ta reda på om jag kan ta med mig mitt mobilnummer om jag byter abonnemang eller om det tillhör mitt jobbs nummerserie och därför inte kan behållas. Tele2 har en chatt även för sin företagssupport, vilket är väldigt bra eftersom man då slipper telefonköandet. Givetvis kunde inte den chatten svara på någon av mina frågor. Den kunde heller inte svara på vad den egentligen var bra för, utan hänvisade allt till telefonsupporten. När jag ringde denna blev jag runtkopplad inte mindre än sju gånger. Man ska tydligen inte tillhöra ett företag som har ett särskilt ramavtal för sina abonnemang, för det gör att allt måste kollas mot detta avtal och det verkar finnas typ två personer på tele2 som kan göra det. Eller i alla fall finns det bara två personer som vet att de kan göra det.
Vad det gäller samtalsspecifikationen så sa nån stackars kille att det kostade 50 spänn och när jag sa att det var orimligt eftersom en sådan specifikation är det enda sättet att på riktigt kunna jämföra vad olika abonnemang kostar, sa han att han kunde skicka ut den utan att skriva en faktura men att han inte visste om någon annan på företaget ändå skulle göra det, alltså skulle jag få min samtalsspecifikation och eventuellt skulle det kosta 50 kr. Det var en så hemskt dålig försäljningstaktik att jag tackade nej även om jag hade tyckt att det nästan var värt pengarna. Sen kopplade han mig vidare för att han inte kunde svara på min nästa fråga.
Min andra fråga gick inte att få svar på ens per telefon. Det slutade med att telefonisten fick min mejladress och sa att någon kunnigare person skulle leta fram svaret nästa dag och mejla mig. Och mejlad blev jag. Svaret jag fick var att jag skulle ta kontakt med den person på mitt eget företag som administrerar abonnemangen. Personen som hörde av sig var såpass snäll att denne berättade vem kontaktpersonen är också. Tackartackar.
Idag har jag försökt få tag på Tele2, för att de fortsätter fakturera mig för bredband trots att jag bytt leverantör och denna leverantör sagt upp avtalet via en fullmakt från mig. Första gången jag ringde dem var det mellan 15 och 30 minuters beräknad väntetid. Varför kan inte de ringa upp mig? SEB har en sådan tjänst, är asbra. Sen provade jag hursomhelst chatten och där fanns såklart ingen hjälp. Varför finns chatten egentligen? Provade ringa igen och då sa telefonsvararen först att det var 6-10 minuters kö, och efter en liten stund sa den att kötiden var uppe i ungefär 20 minuter. Huuuh? Återigen, jag tror att Tele2 aktivt försämrar sin kundservice!
Tillsist gjorde jag ett försök, och lyckades faktiskt komma fram till en telefonist. Tror att det berodde på att jag svarat ja på telefonsvararens önskan om att få ringa upp mig senare för en kundundersökning. För en gång skull hamnade jag på en gång hos en telefonist som faktiskt kunde sitt jobb, och som kunde hjälpa mig. Tyvärr visade det sig att Tele2 har rätt lata rutiner. De hade inte fått in nån uppsägning av mitt abonnemang och det kan jag väl inte beskylla dem för, kan ju lika gärna vara det andra företagets fel. Däremot kontaktar de inte kunden när de märker att någon annan gör anspråk på att få vara leverantör till en av deras kunders lägenhet, utan de rullar glatt tummarna tills nån hör av sig och säger åt dem att sluta fakturera. Nu har jag i alla fall sagt åt dem. Så om en månad slipper jag det här förbannade företaget. Tele2 är skitnajs (eller i alla fall ofta billigast) när allting funkar och ett rent jävla helvete när det inte gör det, eller när man undrar någonting.
tisdag 6:22Det är lite roligt, hur allting rämnar så fort jag är utan Gurka. Åkte hem från Gurka i söndags. Vad gjorde jag på måndagen? Ingenting. Sov. Vad hade jag tänkt göra på måndagen? Plugga, städa, laga mat, laga kläder, äta middag hos pappa. Det var samma sak förra veckan. Varvar sömn och negativitet med Gurka. Är det inte konstigt?
Det kan ha att göra med att det är massor som behöver göras nu. Jag har svårt att hålla koll på vad som ska lämnas in när, och att rangordna uppgifterna. Tant har fått mig att göra veckoscheman men jag skulle nog behöva göra upp ett större schema, över två eller tre veckor. Just nu flyter uppgifterna (seminarium på torsdag, tenta på lördag, inlämning nästa måndag och så fler inlämningar efter det) ihop och det känns som att det är lika bråttom med alla uppgifter. Resultatet blir att jag inte gör någonting, och så vill man ju inte ha det. Det är lite jobbigt bara, att vissa saker behöver mer betänketid än andra. Att hitta på ett uppsatsämne till exempel. Det är en sån där grej som behöver få sjunka in och bearbetas i bakhuvudet en stund men jag klarar det inte, för samtidigt är det tusen andra saker jag måste tänka på. Min hjärna räcker inte till!
Och när hjärnan och tiden inte räcker till, då blir allting ointressant. Det är stressigt och helt fantastiskt långtråkigt att vara på jobbet, fast jag med säkerhet inte hade gjort något annat vettigt under de timmar jag är där. Det är stressigt att vara med orkestern, och onsdagarna blir så väldigt långa och intensiva när man har föreläsning hela dagen och sen orkesterrep hela kvällen. Det är till och med lite stressigt att vara med Gurka. Skäms lite över att skriva så. Inte kan det väl vara stressigt att vara med sin pojkvän? Så får man inte säga. Det är aldrig jobbigt att umgås med någon som man älskar. Eller? Jo. Fast det är inte på grund av honom som det blir jobbigt att umgås. Och jag kan ju faktiskt plugga även när jag är med honom, som jag gjorde i söndags. Det är ju någonting som vi båda uppskattar, att kunna vara tillsammans även när man gör något den andra tycker är tråkigt (han spelar datorspel och jag sover eller pluggar). Så det borde inte vara något problem. Han är så förstående också. Väntar på den dagen då han med all rätt gör revolt mot mig.
Spike och Oscar har annonserats ut, de letar officiellt efter ett nytt hem. Känns riktigt jävla hemskt. Särskilt i såna här stunder, då jag mitt i natten (eller tidig morgon) sitter ensam hemma och är lite halvt labil. Då är katterna hela min trygghet, det som hindrar mig från att ringa gråtiga samtal till någon som kan trösta, eller något värre. Men jag gör det för min älskling och när jag tänker på det, så är det värt det. Kan jag hitta ett hem där jag vet att Spike och Oscar får det bra, då är det lugnt. Då handlar det bara om att komma förbi vanan, att alltid ha två katter i närheten. I stället får jag en Gurka och det är nog faktiskt snäppet bättre. Skillnaden mellan katter och Gurka är att Gurka faktiskt kan välja att lämna mig när jag blir för irriterande och gråtig och krävande. Det kan inte katterna. De är fast hos mig och dessutom dumma nog att fortsätta tycka om mig ändå. Men det finns fler katter här i världen, än det finns gurkor. Ja, Gurka finns det ju faktiskt bara en av. Då är det dumt att inte ta chansen att fånga Gurkan, när den chansen kommer.
Och än på ett tag är jag inte utan katter. Har skickat ut mejl på jobbet och till PQ om katterna, men utan någon egentlig tro på att det skulle bli napp. Mest för att ta ett första steg, och kanske mjuka upp någon som behöver tid att tänka på saken. När (om, pepparpeppar) det blir dags för Gurka att flytta in på riktigt, då får jag lägga i nästa växel och lägga upp en annons på Blocket eller nått. Nånstans långt in i min lite ondskefulla själ hoppas jag att processen då ska ta såpass lång tid att Gurka bor här med katterna och hinner vänja sig såsom allergiker gör ibland, så att katterna inte behöver flytta. Det är förstås varken realistiskt eller särskilt snällt att tänka så. Det är så lätt för mig att hitta på planer för hur vi ska testa oss fram med de här katterna och om det inte funkar så med andra kattraser, men det är ju han som får gå och må dåligt och snora. Jag har svårt att ens vara empatiskt för jag märker knappt att han mår dåligt på annat vis än att han snyter sig ofta. Stackare! Tänk vad man kan få stå ut med när man är kär. En galen flickvän till exempel.
torsdag 9/2-12 21:34Man vet att man har ett kap (eller att kapet är spritt språngande galen), när han efter att ha hittat två av ens avbitna naglar på en hylla i klädkammaren (var skulle man annars lägga dem?), säger ”nu blev jag ännu mer kär i dig”.
onsdag 25/1-12 10:50Nej, inget seminarium på universitetet idag heller. Har fått möjligheten att ta igen det jag missade förra veckan och inte ens då lyckas jag.
Vaknar för sent. Orkar inte duscha men äcklas över mitt flottiga hår. Drar på mig kläder, kollar i spegeln och vill kräkas. Åker inte iväg.
Missat seminarium betyder merarbete för läraren, merarbete som det inte finns tid för. Det är det värsta. Jag vill att lärarna ska känna igen mitt namn för att jag är duktig, inte för att jag hela tiden krånglar.
onsdag 1:16
Varning
Sigrid (…) har idag tilldelats en varning för otillåten frånvaro den 10/1-2012. Sigrid ringde in och sjukanmälde sig 1 timme och 30 minuter efter att hennes pass börjat den 10/1-2012.
Sigrid (…) har blivit informerad om att upprepade överträdelser mot anställningsavtalet kommer att leda till uppsägning. Sigrid har sedan tidigare (7/10-2011) fått en varning.
Det var den dagen allt var så jävla illa att det inte ens gick att ringa. Och jag behandlas som att jag nonchalerat jobbet. Den 7 oktober förra året var några dagar efter ett jättejobbigt rehabmöte på jobbet och det lämnade mig så rörig att det inte var ett alternativ att vara kvar, jag smög iväg utan att säga någonting. Och jag behandlas som att jag nonchalerat jobbet. ”Tre varningar kan vara grund för uppsägning”, säger min chef till mig när jag räcker över den senaste varningen. Jaha, så jag sägs upp då, som om jag bara struntat i jobbet och inte försökt?
”Det ska vara lika för alla”. Jag fastnar hela tiden vid den raden. Det ska vara lika för alla. Och det är inte ok att gå mitt i ett pass eller inte höra av sig i tid och berätta att man inte dyker upp. Visst förstår jag det. Men finns det ingen skillnad mellan den som är sjuk och därför hamnar i sådana situationer, och en som bara struntar i sitt jobb? Och vilken funktion fyller en sådan varning på någon som faktiskt vill vara på jobbet och som tillbringat flera år på arbetsplatsen? Nej, det känns som att varningarna bara finns för arbetsgivarens skull, för att kunna åberopa den dag man tröttnat på mig och vill att jag slutar.
De tittar på mig och försöker nicka förstående, och säger sen ”men det måste ju vara lika för alla”.
Jag förstår det. Jag förstår att jag är en jobbig anställd. Jag förstår att det inte är bra att vara borta från jobbet. Så jag kan inte vara arg. Jag kan vara jävligt besviken på den i mina ögon orättvisa behandlingen men jag kan inte vara arg. Och jag vill verkligen vara arg, det här känns inte ett dugg rätt.
måndag 23/1-12 23:30Jag har gjort ett schema där det står vad jag ska göra dag för dag. Imorgon till exempel:
07.00 Gå upp
07.59 Gå hemifrån
9.15-16 Universitetet
17-01 Jobba
Det är skrivet med röd färgpenna, för det är mycket trevligare att titta på nått roligt rött än tråkigt blått eller svart.
Det står också vad jag måste packa ner i väskan inför nästa dag. Ikväll packar jag ner
2 matlådor (fast de får stå kvar i kylen tills imorrn)
Frukt
Kurslitteratur
Sedan när jag gjort det jag ska, kan jag markera det med en överstrykningspenna. Så får alla mina segrar ett fysiskt uttryck på pappret. Och förhoppningsvis blir det fler överstrukna fält än vita fält. Vi får väl se.
Det är svårt att göra ett schema när man inte skriver in precis alla saker man ska göra. Det är svårt att hitta rätt nivå, att bara skriva med det allra viktigaste och allra svåraste. Jag skulle kunna lägga till många fler saker, som på morgonen, där skulle jag kunna lägga till Träna, Äta frukost, Duscha… alla är moment som riskerar att bli ogjorda. Men om jag skriver in dessa saker riskerar de att skymma det som är allra viktigast – att gå hemifrån i tid. Att ta mig ut genom dörren så att jag kommer i tid till föreläsningen är avgörande för hur resten av dagen ska gå. Det är svårt att komma ihåg, när det hela tiden finns så många saker med sig själv och sitt beteende som man vill ändra på.
fredag 20/1-12 15:10Brunk eller inte? Brunk eller inte? Brunk eller inte? Brunk eller inte? Brunk eller inte? Brunk eller inte? Brunk eller inte? Brunk eller inte? Eller inte? Eller inte? Eller inte? Eller inte? Eller inte? INTE!
Det är dumt, för jag vill träffa min gurka. Utöver det är det nog bara ångest. Och ingen vill ha med sig Ångest på en fest.
onsdag 18/1-12 23:18Är fan inte säker på att allt står rätt till.
Lyssnar på Ani DiFranco och tänker ”den skivan vill jag höra på när jag dör”. Och så ska man faktiskt inte tänka.
Jag vill spela gitarr. Jag vill plugga. Jag vill sjunga, jobba, skratta. Vara kär och ge kärlek. Men det går inte för sig, i stället spelas en dålig film upp om och och igen och det är grafitti på kroppen, allt ska märkas, göras förstört. Det ska aldrig gå att rymma från det som är nu, ska aldrig gå att vara någonting friskt och fungerande, ska alltid vara dysfunktion och depression. Det ska inte gå att ta sig ifrån ens hemska förflutna. Som en mördare som för evigt är märkt med ärren från sitt offers klösande naglar.
Önskar naivt att vissa teman ska slippa upprepas livet igenom. Att jag inte ska behöva tänka samma saker när jag är femton som när jag är tjugofem som när jag är trettiofem. Vi får väl se om tio år.
Nästa sida »