Vikten av vikt

Nu tänker jag skriva om kroppsvikt. Jag undviker gärna det ämnet men det känns som att ämnet i stället måste konfronteras.

Igår tittade jag på en film från när jag gick i gymnasiet. Då vägde jag strax över 70 kg. Med mina 168 centimeter var det lite för mycket och jag tyckte själv att jag var jättetjock, bredvid mina kompisar som var väldigt smala. Åtta år senare har jag inte växt en centimeter på längden men har lagt på mig 30 kilo i kroppsmassa. Nu kan vi snacka om tjock. Och jag hatar det.

Jag har faktiskt inte anpassat min självsyn till den nya vikten, helt och hållet. Jag blir fortfarande förvånad när jag ser foton på mig själv. På bilderna syns en person som liknar mig men som är gravt överviktig, sådär fet och äcklig, rund som en boll och med dallrande fett. Dubbelhakorna. Magen! Ryggfettet som kläms under bh-banden. Jag har bristningar på magen som om jag varit gravid.

Min kondis är den sämsta tänkbara. Jag hatar att träna. Det är jobbigt för man blir ansträngd och svettas som en gris. Och inte blir man lyckligare, såsom alla säger att man blir. Jag tänker bara på att det är min äckliga kropp som är uppe och skakar omkring. Det där dallret som blir när jag springer beror på allt äckligt fett. Jag äter massor med godis och annat onyttigt. Mat äter jag också, särskilt nu när jag har en sambo som tycker om att laga mat. Men godiset går inte att ta bort. Jag får abstinens, det kryper i kroppen. Ibland uppstår den känslan bara av att veta att det inte finns nått sött och gott att tugga på i närheten. Som en äkta pundare gömmer jag mitt knark, min sambo får inte se vad jag håller på med. Fast han mycket väl vet precis vad som pågår.

Jag vill inte vara den här personen. Jag vill se mindre fet ut, vara rörligare och orka mer. Men hur?

Det finns två svar som alltid dyker upp: ät rätt och börja träna. För att kunna äta rätt måste jag på något sätt bli av med sockerberoendet och jag har ingen aning om hur det ska gå till. Jag tror inte på att sluta äta kolhydrater eller något annat extremt, jag tror att den bästa maten och det som kommer att fungera bäst i vardagen, är att äta varierat. Men att äta varierat innebär också att kunna äta det jag är beroende av. Träning har jag försökt med. Aldrig någonsin, inte ens när jag var som lättast, tyckte jag att det var roligt att träna. Så av den anledningen kommer jag inte att göra det. Det har alltid varit lätt att skylla bort bristen på träning på det faktum att jag pluggat och jobbat skift och att det varit svårt att hitta tid och lust. Då tycker folk att man är dålig som inte prioriterar rätt. Vill man sluta vara fet så får man väl prioritera det! Men ärligt talat, hur ska man kunna prioritera det om man själv helt saknar motivation, om träningen bara är en plåga och man tycker och vet att man är sämst i världen och ändå aldrig kommer att lyckas. För sån är min grundsyn: jag är sämst i världen. Ingenting jag tar för mig kan någonsin lyckas.

Jag skulle behöva ett sammanhang där det finns människor jag trivs med och som det är peppande att träffa, att gå ner i vikt med. Någonting som håller motivationen uppe. Och jag behöver MYCKET motivation. Har funderat på exempelvis Itrim där man har en egen kost- och träningsrådgivare och även träffas en del i grupp. Det kanske skulle vara kul att träffa andra i en liknande situation, och lösa problemen tillsammans. Tyvärr kostar Itrim uppemot 1000 kr i månaden och de pengarna har inte jag. Visst kan jag skramla ihop till ett träningskort på friskis men det är inte i träningen som det stora problemet ligger. Jag behöver motivera mig. Och motivation kostar en jävla massa pengar.

Slutsatsen är att ja… det här suger. För fet och inte tillräckligt rik. Och det gör en ju inte mer motiverad, att förändra någonting alls i det här livet där man ändå är sämst i hela världen.

 

One thought on “Vikten av vikt

  1. Motivation är verkligen a och o, utan det så funkar det bara inte. Jag själv gillade ju en gång i tiden verkligen att träna och tävla, sedan mötte jag min vän “flytande-kalorier”-alkoholen ungefär i samma veva som jag drabbades av skador. Det är dit jag nu försöker hitta tillbaka till. Men liksom du har jag heller inte riktigt någonsin klassats som smal och alla mina kompisar var mycket mindre än mig så jag förstår precis.

    Mitt tips är därför att experimentera med olika träningsformer tills du hittar något som passar dig, du har ju dessutom tur som bor i huvudstaden där utbudet är stort. Nästa steg är förstås att hitta ett sällskap. Själv har jag ju lurat min man att bli orienterare så vi tränar ihop.

    Kosten är lite klurigare, många människor har ett sockerberoende som tenderar att förstöra de bästa ambitionerna. För att bättra på mina träningsresultat så försöker jag nu också bli lite lättare. Vi har bland annat skaffat portionsmått från Apoteket som hjälper en att lägga upp rätt på tallriken. Min senaste idé är också att jag inte ska äta efter kl. 21 då kroppen förbränner sämre på natten.

    Men du måste hitta ett specifikt mål att jobba till och inget löjligt som ett visst antal kilon bort utan något du ska kunna göra. Mitt slår till om 6 månader och 11 dagar.. Därav att jag ökat intensiteten..

    Jag hoppas verkligen du hittar något som funkar för dig för det suger verkligen att inte trivas med sig själv.

    Lycka till!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *