Försvarstal, för den ena eller den andra parten

Bakgrunden: Jag skulle aldrig skaffa barn. Det hade jag vetat sen jag var pytteliten. Min mamma dog i cancer och jag skulle aldrig någonsin sätta ett barn till världen och riskera att det också fick växa upp utan sin mamma (för självklart skulle Livets Jävlighet bestämma att jag också skulle få cancer och dö). Tankegången utvecklades till att jag inte ville skapa en varelse som hade den minsta likhet med mig själv, för jag var ju avskyvärd. Stackars barn, som skulle behöva brås på mig. Och föresten var ju barn sjukt jobbiga.

Men så kom Han. Den där personen som jag blev alldeles vansinnigt förälskad i och som jag ville dela hela mitt fram tills dess rätt sketna liv med. Jag ville producera fler av honom. Ja, där är jag nu. Mer och mer kan min hjärna forma sig en bild av framtiden där det finns en familj med mig och honom och nått eller några barn. För jag vill ha fler av honom. Och jag vill skapa mig en trygghet. Inte idag men nån dag.

Men då lämnar jag ute en viktig ingrediens: jag har alltid brottats med mig själv och sedan högstadiet någon gång har det yttrat sig i depressioner med självskadeproblematik. Jag har fått diagnosen “fobisk personlighetsstörning”. I praktiken innebär allt detta att jag på det stora hela är en väldigt osäker och otrygg person som lätt får självförtroende nedskjutet, som brottas med allt som innebär kontakt med andra människor, som ibland helt saknar förmåga att föreställa sig en framtid och som ibland låter känslorna få lite väl fysiska uttryck. Jag bryr mig inte så mycket om diagnoser men det är i alla fall såhär jag fungerar (eller inte fungerar).

Ska en sån som jag få producera barn? Ska en sån som jag få ta hand om ett barn?

Han är orolig. Orolig för att barnet ska bli som jag. Ja, vad det gäller psyket alltså. Han vill inte se sitt barn lida såsom jag gör ibland. Jag är hyfsat övertygad om att han önskar att barnet får många av mina andra egenskaper, precis som jag önskar att barnet får alla hans fina egenskaper.

Och jag tänker “nej, jag ska inte skapa ett barn och jag ska inte ta hand om ett barn”. Barnet kommer att ärva cancer. Och depression är ju också till viss del ärftligt. Depressionen (eller personlighetsstörning, välj ditt vapen) handlar ju också om ett beteende som barnet riskerar att snappa upp. Det är inte samma sak som att skaffa barn trots att man har anlag för gomspalt utan det kommer att prägla barnets uppfostran i någon utsträckning. Barnet kommer att ta efter min oförmåga att tackla motgångar. Barnet kommer att lära sig att det är värdelöst, för mamma tycker ju att hon är värdelös. Barnet kommer att präglas mentalt av sin uppväxt med en mamma som inte funkar som andra mammor, som är sjukskriven, som kanske gör illa sig själv, som gråter ofta och är trött.  Hur många studier finns det inte som visar att barn till psykisk sjuka är oroligare än andra barn och löper större risk att drabbas av psykisk sjukdom? När barnet blir tonåring kommer det att hitta sätt att göra illa sig själv, och lägga ner alldeles för mycket tid på att fundera över sätt att ha ihjäl sig själv. Barnet kommer att växa upp och bli en trasig vuxen. Barnet kommer att vara en ledsen människa. Ingen vill väl riskera att ens barn blir en ledsen människa? Jag är en egoist som tänker att en sån som jag ska få ha barn. Det är inte rättvist mot barnet.

Så jag kan förstå att man inte tycker att jag är det rätta virket för moderskap.

Men så tänker jag sen “nej, ungen kommer ju ändå att bli tappad på huvudet på ett eller annat sätt”. Blir man inte förstörd av sina föräldrar så blir man det av sin omgivning. Alla är lite kantstötta. Alla är kanske inte lika kantstötta som jag men det finns heller ingenting som säger att barnet faktiskt kommer att bli som jag. Barnet kanske ärver alla hans mentalt tiptop-friska och cancerfria gener. Och även om barnet ärver anlag som kan bidra till psykisk sjukdom så betyder inte det att sjukdomen bryter ut, eller att det tar sig samma uttryck. Nu har jag dessutom kommit till en punkt i mitt liv då jag faktiskt är lite försiktigt glad över att jag överlevt så länge som jag gjort. Mitt liv blir bättre och bättre och jag är hellre levande än död. Det kan alltså finnas mängder med glädje för barnet, även om det drabbas av svårigheter. Är jag som förälder dessutom medveten om mina svårigheter kan jag göra saker som underlättar, till exempel att inte stressa mig själv för mycket så att jag inte kan vara en bra förälder, eller låta barnet träffa andra som har föräldrar som jag. Jag kan prata med barnet och förklara vad som händer när jag blir sjuk, för att mildra oron. Det finns en del jag kan göra, en del jag kan försöka göra, och en del som jag helt enkelt inte kan rå över.

Att vara förälder är att oroa sig över sitt barn. Att vara förälder är att begå en jäkla massa misstag och önska att man kunde ta om allting och göra rätt från början. Att vara förälder är att göra så gott man kan och med rädsla och spänning se hur det går. Visst skulle jag gå sönder om jag upptäckte att mitt barn fick samma själsliga problem som jag. Men jag skulle förhoppningsvis (pepparpepparjagvillaldrigblisjukare) också veta att det finns bra saker att hämta trots allt som är jobbigt och jag skulle kunna hjälpa mitt barn att se det. Jag skulle kunna hjälpa mitt barn att förhoppningsvis se allt det fina som barnet har gett mig.

 

2 thoughts on “Försvarstal, för den ena eller den andra parten

  1. Oj, vad många vuxenpoäng i en och samma text men jag tycker definitivt att du tänker i rätt banor. Barnet kommer förhoppningsvis få de bästa av er båda. Ta efter det ni är bra på och älska er fast ni har brister. Go for it!

    Du kommer bli värdens bästa mamma för du har tänkt igenom hur viktigt det är med en mamma.

    Kram

  2. Bara det faktumet att du kan resonera så vettigt gör dig redan till en “bra” förälder. Med hög medvetenhet om riskerna kring att bli förälder så är du bra mycket bättre än alla andra galningar som skaffar sig barn fastän de inte borde och sedan blir förvånande för att det var svårt att klara av föräldrarollen.

    Men jag förstår dig fullt ut, jag har också kommit fram till att jag har “giftiga” gener och varför skulle en vettig människa vilja föra dessa vidare? Nu lär jag slippa spekulera mer kring saken då min kroniska värk och det olagliga/ohyggligt dyrt utomlands att nyttja surrogatmödraskap gör att jag fortsätter förlika mig vid tanken att en väldigt bra man inte heller får bli förälder.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *