Med hopp om att en dag vara historia

Ångesten som gör mig handlingsförlamad när det är fest och jag inte känner alla och även när jag känner alla och alla är glada och sociala… Kan den inte bara försvinna? Jag tystnar och sjunker ner i ett bildligt och ofta även fysiskt hörn och ger ingen anledning att prata med mig vilket också bara gör ångesten större. Det finns ingenting att säga till mig för jag är så ointressant. Jag vill hänga i armen på någon jag känner men det funkar inte på en fest, på fester ska man prata med alla segla omkring och inte låta sig vägas ner av den som inget kan. På en fest ska man få chansen att umgås med någon annan än den som inget kan. Så jag sjunker ner i mitt hörn och sysselsätter mig med något, i hopp om att ångesten ska lätta. Den gör aldrig det. Den gör aldrig det. Jag vill vara mig själv, den där personen som jag vet finns någonstans den där som skrattar och är älskad. Den personen gömmer sig och vägrar att komma fram.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *