Den stora svikaren

Känner mig som världens hemskaste människa. Jag måste göra mig av med mina två bästa vänner. De enda vännerna som alltid är här för mig. De enda vännerna som bokstavligt talat inte kan ta vägen någon annanstans. Oscar och Spike.

Gurka tål dem inte. Han har stått ut med katterna sedan november och i början var han bara snorig men sedan satte sig allergin i luftvägarna och nu har han en hosta som vägrar att gå över. Han har bestämt (fast jag har varit tvungen att klämma fram ett riktigt beslut ur honom) att katterna måste flytta och jag kan bara hålla med. Jag kan inte bedöma Gurkas mående, säger han att de inte kan vara kvar så kan de inte vara det. Gurka går före Oscar och Spike. Och ja, jag gjorde till och med en liten plus och minuslista. Det stora minuset som fällde avgörandet var att katterna kommer att dö om några år och om jag väljer dem framför Gurka så kommer jag då att stå både kattlös och gurklös.

Jag är säker på att det går att hitta ett nytt hem åt Oscar och Spike, där de kan trivas. De kommer att anpassa sig. Men det känns som ett svek. Ett fruktansvärt svek. De har stått ut med alla mina påhitt under snart fem år (gå i koppel, tillbringa två veckor utomhus, dålig tömning av kattlådorna, vara ensamma när jag sovit över hos Gurka, test av olika sorters mat, bad och en massa mer) och tacken jag ger dem är att tvinga dem flytta. Nu ligger de i och för sig och gosar sött här hemma och verkar inte vara särskilt långsinta mot mig, kanske kan de förlåta mig även för detta?

Får se hur lång tid det tar att hitta någon som kan ta dem. Anar att det tar ett tag, gamla katter brukar inte gå åt som smör i solsken direkt. Om folk bara kunde veta hur underbara katterna är, såsom jag vet. Då skulle de kasta sig över katterna. De är ju mina bästa kompisar. De kommer att kunna älska igen, även efter mitt svek.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *