Den senaste ångesten

Lördag. Gurka ska ha en spelning på ett antroposofiskt sjukhem i Järna. En sån där spelning där det är tio personer i publiken och alla hör till sjukhemmet, där en utomstående som jag skulle vara som ett ufo. Gurka vill att jag kommer dit. Jag vill inte åka till Järna för det är sjukt långt bort. Jag måste åka dit och tillbaks i bil tillsammans med personen som Gurka spelar med. Det är en intensiv person som jag har lite svårt för. Kan inte heller ta med mig dator för att sitta och plugga i väntan på spelningen, för vi är inte säkra på om datorer är tillåtna där eller inte. Egoismen säger alltså nej och kärleken till Gurka säger ja. I bakhuvudet är jag lite stressad för jag har massor att läsa till ekologikursen och i torsdags hade jag handledning på min uppsats och handledaren dödade allt mitt självförtroende.

Efter spelningen ska det vara middag på restaurang tillsammans med Gurkas familj. Alla i familjen är hemskt snälla. De har tagit emot mig tillsynes utan frågetecken och Gurkas mamma har flera gånger sagt att hon är glad att jag finns i familjen. Känner inte direkt att jag har något att bidra med under en middag. Orkar inte heller tänka på Gurkas syster som verkar vara den perfekta människan och allt som jag önskar att jag kunde vara (i alla fall i gurk-sammanhang). Hon är späd och har världens vackraste kurvor. Hon passar i såna klänningar som jag önskar att jag passade i. Hon är bara ett par månader yngre än mig och hon jobbar på sin masteruppsats. Hon är smart och pysslig. Hon syr egna kläder och stickar mössor, göra avancerade halsband med små pärlor och jag vet det inte än men på middagen sitter hon med en jättevacker hårprydnad hon gjort av material som blivit över när hon gjort en hatt åt sin fästman.

Den enda skavande känslan som cirkulerar är faktiskt irritationen över att det är långt till Järna. Resten har jag pressat ner i mitt undermedvetna. “Det där fixar jag”, har jag intalat mig själv. Jag ska träffa Gurka och den han spelar med klockan 11.47 vid Rönninge station. Klockan 10.30 går tunnelbanan från Hässelby. Klockan 10.00 börjar jag fundera på vad jag ska ha på mig. Först kommer oron svepande som en lugn liten våg. Sedan kommer den som en hel jävla tsunami. Jag vill vara vacker för Gurka. Jag vill vara vacker för Gurkas familj så de ser hur bra jag är fast jag inte är lika bra som varken hans mamma eller hans syster. För ett tag sedan fick jag ett par örhängen och ett matchande halsband i fyrtiotalsmodell, som tillhört Gurkas farmor. Jag vill ha på mig dem och visa hur glad jag är för dem. Jag vill vara fin. Vad har jag för kläder som kan funka med halsbandet? Den där klänningen? Tar på mig klänningen och inser att jag måste ha en kofta så mina armar inte syns. Har bara en kofta som kan funka och jag är så trött på den för den är trasig och ful och jag ser alltid ut som ett missfoster i den. Ser mig i spegeln och ångrar mig. Tar upp ett annat plagg, tittar på det och kastar tillbaks det in i klädkammaren. Gör likadant med några plagg till. Och jag måste sminka mig. Göra mig fin i håret. Måste blir fin fin fin fin. Det här går inte. Särskilt inte när jag är så jävla fet, vilket ju är grundproblemet. Är man fet så blir man aldrig vacker.

Tror att jag ringer Gurka och säger att jag inte kommer. Han försöker övertala mig att ge mig ut. Jag minns inte. Allt är gråt.

Sover. Spike kryper upp på sängen hos mig och gör det han är bäst på: visar att han tycker om mig. Han gör det så bra, för jag vet att han inte myser med mig för att han tycker synd om mig, han gör det för att han vill mysa och för att jag duger till det.

Tror att Gurka ringer flera gånger men jag svarar inte. Han skickar sms och säger att vi ses på restaurangen. När jag vaknat ringer han och peppar mig. Jag är inte alls säker på att jag kommer att komma till middagen men jag ska försöka.

Och jag tar mig ut! Trots alla tankar medan jag sminkar mig om vilka fula små ögon jag har och trots alla tankar medan jag klär på mig om vad fet jag är och vad ful den där jävla kofta än, så tar jag mig ut. Jag går ut ur huset och ungefär femtio meter ner i backen innan jag stannar, står still någon minut och sen vänder hem igen. Skickar ett sms till Gurka och säger att jag inte kan. Kan knappt andas, än mindre vara ute där alla kan se mig. Han ringer och jag svarar inte. Vill inte höra honom tjata! Vill inte höra honom säga en massa saker som inte är sant, om att jag är bra och att jag är fin och att jag klarar det här. Fast jag svarar ändå och han tjatar ut mig ur huset. Jag tar en sobril/det är väl placebo och vi möts vid Fridhemsplan. Vi åker till restaurangen (fast till fel restaurang först…) och vi äter middag och jag vill dö en aning men gör inte det.

***

Nu är det måndag och tanken var att jag skulle åka med Gurka till universitetet, för han börjar tidigare än jag. Så skulle jag kunna sitta där och plugga. Jag vet inte vilken tid vi ska gå och tio minuter innan får jag veta och jag säger det inte men paniken rusar igång då och ganska snart har jag bestämt mig att Gurka får åka själv. Även om jag kan kasta på mig kläder och få ner allt i väskan på tio minuter så blir det inte rätt. Jag måste göra rätt, inte vara stressad. Gurka bestämmer sig för att ta nästa tunnelbana men jag har redan spårat ur och kommit fram till att jag inte ska gå på min föreläsning. Jag ska vara hemma. Kanske kan jag plugga ändå, om jag är duktig. Jag måste vara duktig.

Sover. Det är lättast så.

Sätter mig vid datorn och ska gå igenom handledarens anteckningar i min uppsats. Det är anteckningar precis överallt och jag har missat ungefär allt som borde finnas i en uppsats. Hon är så jävla noggrann, den där handledaren. Jag hoppas att hon har onormalt höga krav men jag tror inte det. Det är nog jag som är dålig. En av mina geografkompisar som började med sin examensuppsats i februari har skickat in sin slutversion. Hon är klar. Det blir säkert ett A i betyg. Jag har hållit på sen fucking jävla november och jag är inte klar, har inte ens skrivit någonting som är bra. Handledaren säger “det mesta är bra, kan kanske bli ett C. Vill inte säga något mer, så du inte satsar i onödan”. Allt måste jobbas om och det är så stort att jag inte kan greppa det. Måste ha fler vetenskapliga referenser. I marginalen står det “genomgående, i hela uppsatsen!!”. Mitt arbete är inte placerat i ett ämnesområde och min diskussion är ingen diskussion för jag har ju ingen ämnesforskning att diskutera mot. Jag måste ta med saker som hon tycker att jag missat, men som jag ju faktiskt jobbat med. Har hon verkligen läst mitt arbete? Ja det har hon. Ifrågasätt inte handledaren.

Klockan är 19.00 och jag väntar egentligen bara på att klockan ska bli 21 eller 22 så att jag kan få sova igen. Livet är inte top-notch. Men nu har jag inte skrivit om alla bra saker som hänt heller. Här är bara den senaste ångesten.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *