F-ordet

Ibland vill jag be om ursäkt. Jag vill säga “förlåt” tills rösten blivit hes. Förlåt för att jag inte är den flickvän du förtjänar. Förlåt för att jag bara lyckas vara jag, och aldrig något mer. Det är jag som erkänner mig besegrad för jag tror inte att jag någonsin kan bli den där flickvännen du förtjänar. Det är jag som hoppas att få vara älskad ändå.

Det är förstås ingenting du vill höra. Man vill sällan höra att den man älskar nedvärderar sig själv, även om det kanske finns sanning i orden. Du kanske också tycker att det är synd att jag bara kan vara jag och aldrig något mer. Du kanske önskar att jag hade egenskaper som jag inte har. Frågan är bara om det blir bättre av höra det sägas också.

Och hur många gånger jag än säger “förlåt” så blir det liksom aldrig på riktigt. Kan man vara uppriktig med sin ursäkt om man samtidigt inte tror att det är lönt att söka förändring på det beteende som orsakar ursäkten? Om jag skriver ner det kanske det blir mer sant.

Förlåt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *