Den svarta sjukan

Nackdelen med att vara otroligt kär är att man också utsätter sig för risken att bli svartsjuk. Jag tror att jag hanterar min svartsjuka ganska bra. Jag försöker att inte hålla korsförhör om vad han gjort och inte insinuera att han skulle vara otrogen i försök att luska ut nått eller påminna om tillfällen då jag blir svartsjuk. Han vet vilka tillfällen det är. Han förstår tanken med att svartsjuka kan vara trevligt, att man kan känna sig åtrådd, men mest tycker han att det är jobbigt. Så jag försöker hålla mina svartsjukeyttringar till ett minimum trots att jag vill prata om dem hela tiden så att han gång på gång på gång kan säga att det är mig han älskar och ingen annan. Han skulle ju dessutom inte säga gång på gång på gång att han älskar mig och ingen annan, om jag var mer öppen med svartsjukan. Han skulle nog mest känna sig misstänkt, besvärad, och inte alls särskilt kär.

Varje gång svartsjukan kommer försöker jag komma ihåg att dess rot ligger hos mig snarare än hos honom. Har han gjort nått som gör att jag borde vara svartsjuk? Nej. Alltså är det jag som är roten till problemet och inte han. Men så börjar jag tänka att det finns hur många anledningar som helst för honom att vilja vara med någon annan än mig. Och det finns människor runtomkring som nog skulle vilja vara med honom. Och det händer ju faktiskt att folk är otrogna fast de sagt att de inte är det. Varför skulle han vara så mycket bättre än andra på att hålla sig i skinnet?

Det här med att folk inte längre gifter sig och lever hela sina liv tillsammans är för mig en aning jobbigt. Ibland vill jag bara känna “nu har jag fångat honom, nu kan jag slappna av”. I en värld där kärleksförhållanden kan se ut på alla möjliga olika sätt och där en person under sin livstid är med om många sådana relationer, är jag en osäker liten fis som ständigt står på högsta beredskap, beredd att bli övergiven. Japp… svartsjuka handlar om subjektet, inte objektet!

Det värsta med svartsjukan är att den får mig att känna mig så oattraktiv. Jag känner mig elak som kan bära på såna här misstankar. Jag känner mig tjatig och det finns gott om andra saker i förhållandet som får mig att vara tjatig. Jag vill häva ur mig den typiskt omysiga repliken “här är jag hemma och städar, medan du är ute och träffa henne!“. Jag vill inte vara en stereotyp! Jag vill inte att mitt tråkiga beteende ska få honom att drivas ifrån mig när jag försöker hålla honom kvar.

Jag tror inte att svartsjukan någonsin kommer att försvinna. Möjligtvis kan det hända att jag sänker beredskapen lite. Jag kommer alltid att ha dålig självkänsla och vara livrädd för att bli lämnad ensam. Det är liksom min lott i livet och som många av mitt livs beslut måste förhålla sig till. Men jag försöker övervinna rädslan och den följande svartsjukan. Den minimala självkänslan kommer aldrig att vara en ursäkt för ett beteende som i för stor utsträckning ifrågasätter den jag älskar. Dålig självkänsla är aldrig en ursäkt för att försöka styra någon annans beteende. Så jag får försöka hejda mig och varje gång fråga mig om mina tankereaktioner är befogade eller inte. Kan det finnas en anledning att vara upprörd som inte har med svartsjuka att göra? Om ja, berätta om det för då kan vi prata om någonting konstruktivt. Om nej, håll tyst och var glad att den jag älskar har utrymme att leva sitt liv på.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *