Ansiktskladd

Är glad och ledsen, pigg och dödstrött på samma gång. Det är verkligen ett värdelöst tillstånd att befinna sig i!

Läser om smink. Det är väldigt roligt med smink – man får leka med färger och strukturer och försöka göra sig lite mindre ful än vanligt. Tyvärr verkar det vara så att jag egentligen tycker att det är roligare att köpa smink än att använda det så när jag ägnar mig åt att surfa sminkporr slutar det oftast med att jag känner dålig som vill köpa en massa saker jag aldrig kommer att använda ordentligt.

Och så blir sminkandet aldrig heller precis så som man vill ha det. Man tittar på någon snygg bild på nätet, tänker att man ska göra samma sak, smetar på sminket och inser att man ser mer ut som en clown än något annat. Och ser man mot förmodan inte ut som en clown, eller om man tycker att det är okey att se ut som en clown, så har sminket i alla fall flyttat på sig efter sisådär två timmar. Ens foundation sitter bara kvar på kinderna, concealern har klumpat ihop sig, mascaran ligger som en sölig regnpöl under ögonen och ögonskuggan har gosat ihop sig i vecken på ögonlocken. Det där med att försöka se bra ut är nog inte min grej. Jag ska bara se ut som jag.

En jävla massa pengar kostar det också, att sminka sig. Man måste ju testa så många olika produkter. Det som funkar för någon funkar inte för en annan och man måste ta sig igenom djungeln av produkter för att hitta det som funkar för just en själv. I mitt fall verkar vandringen genom djungeln vara ganska lång.

Nytt jobb, nytt kollektivavtal, ny förvirring

Fick ett jobb som receptionist åt ett bemanningsföretag, som hyr ut mig till ett annat företag i Stockholm. Hade aldrig fått det jobbet om jag inte fått tips om en person i en annan studentorkester, som jobbar åt bemanningsföretaget. Jag hörde av mig till henne och hon skickade in mina uppgifter till en som satt med sommaruppdrag. Surt att världen ska se ut så, skönt att jag fick jobb!

Det avtalades att jag skulle jobba fem veckor med start den 8 juli. Idag hade jag upplärning, så att jag har stenkoll på läget sen. Det visade sig att bemanningsföretaget sagt fel och att uppdraget bara är fyra veckor. För mig är det ganska mycket big business, eftersom min enda inkomst under de tre sommarlovsmånaderna är just dessa fem veckors arbete. Jag pratade med en person på bemanningsföretaget och hon sa att de skulle försöka hitta ett annat uppdrag åt mig för den sista veckan. Eftersom  jag kan jobba ända fram till terminsstart den 1 september så har de kanske lite större möjligheter att hitta nått. Men hon kunde inte lova något och kunde heller inte säga vad som gäller angående ersättning, om det är så att de inte hittar något åt mig att göra den där sista veckan.

På mitt förra jobb gällde regeln “är du schemalagd så ska du ha ersättning”. Arbetsgivaren kunde alltså inte tvinga en att gå hem en dag då det var lugnt, och göra avdrag på lönen. Däremot kunde arbetsgivaren fråga om man ville sluta tidigare mot att man fick avdrag i sin timbank eller lön. Ville man inte det så fick man stanna kvar på jobbet. Men då var man ju också tillsvidareanställd. Nu är jag behovsanställd och ju mer jag läser på om den anställningsformen, ju mer förvirrad blir jag. Det verkar som att behovsanställning är en anställningsform där man som arbetstagare inte omfattas av några normala regler. Mest information hittar jag tyvärr på bemanningsföretagets hemsida. Jag säger “tyvärr”, för jag hade hellre sett att informationen kom från en facklig organisation eller myndighet. En bra sak finns dock – på bemanningsföretagets intranät finns det länkar till de gällande kollektivavtalen. Det finns två avtal men jag vet inte vilket avtal som gäller mig. Jag anar, men vet inte.

Som behovsanställd verkar det vara nödvändigt att hålla koll på sina rättigheter och skyldigheter vid varje nytt uppdrag. Jag har visserligen skrivit under ett avtal men min anställning anses ändå bara gälla under den tid jag har ett uppdrag. Det gör exempelvis att jag bara kan tillgodoräkna mig de dagar jag faktiskt arbetat, om man skulle vilja yrka på rätten till förtur till en tjänst. Har bemanningsföretaget inget jobb åt mig så kommer jag aldrig att kunna säga att jag har jobbat åt dem, hur länge jag än stått i deras personalregister.

Lönen varierar också mellan uppdragen. När jag skrev på anställningspapprena fick jag förklarat för mig att det är för att man ska kunna ge högre lön om man någon gång utför ett mer kvalificerat arbete, för att sedan återgå till den lägre lönen när man utför ett enklare arbete. Det är väl ganska vettigt. Det innebär också att jag för varje nytt uppdrag måste sätta mig in i vad som är en rimlig lön för just det jobbet. Antagligen får man väl uppdrag som liknar varann ganska mycket så att det inte blir något större problem, men man måste ändå vara på sin vakt och undersöka vilka arbetsuppgifter som de har tänkt sig att man ska utföra. Och var ska man dra gränsen mellan olika arbetsuppgifter och deras lönesättning? Värre är det i det avtal som jag nog inte tillhör, där varierar lönen beroende på avtalet på den arbetsplats man är uthyrd till.

Och det här med uppsägningstid, som ju är högst relevant i mitt fall. Enligt bemanningsföretagets intranät finns ingen fastställd uppsägningstid när man är behovsanställd. I stället bör man vid varje (längre) uppdrag komma överens om vad som ska gälla, för att se till att bemanningsföretaget kan hålla en god relation till kunden och alltid se till att ha personal på plats. Vad innebär detta för mig, nu när de kommit på att det bara finns jobb under fyra av överenskomna fem veckor? Ingen aning, för vi kom inte överens om något. I pappret jag skrev på står det däremot såhär: “Tidsbegränsad anställning kan bringas att upphöra före den tid som avsetts vid anställningstillfället genom att arbetsgivare eller tjänstemannen lämnar skriftlig underrättelse. Sådan anställning upphör en månad efter det att någondera parten lämnat skriftlig underrättelse till den andra parten. Från arbetsgivarens sida får sådan underrättelse inte lämnas efter det att sex månader förflutit från anställningens tillträde”. Av denna text tolkar jag följande: a) att jag inte jobbat sex månader så arbetsgivaren kan säga upp mig (och den som har jobbar i sex månader kan inte bli uppsagd?) och b) att uppsägningstiden är en månad från det att arbetsgivaren gett mig det beslutet skriftligt. Inte så bra för mig alltså. Och jag blir sjukt besviken på företaget som arbetsgivare om de inte hittar på en lösning när det är de som har tabbat sig. Jag vill inte bli besviken, för det finns mycket på det här bemanningsföretaget som verkar lovande.

Det är roligt att läsa kollektivavtal. En hel del kan man bara skumma igenom och komma fram till att man inte omfattas av, och så fastnar man lite då och då för saker man inte förstår eller som verkar konstiga. Dessa saker brukar, när man väl klurat på det nån minut, vara rätt förståeliga och vettiga, men vissa saker verkar rent av rättsvidriga och diskriminerande. Vad sägs om exempelvis det här?

10.5.2 Underlåtelse att upplysa om sjukdom

Tjänsteman som vid anställningen inte upplyst att de lider av en viss sjukdom, har inte rätt till sjuklön fr o m 15:e kalenderdagen i sjukperioden när arbetsoförmågan beror på sjukdomen ifråga.

…Så man ska på allvar vara tvungen att berätta för sin arbetsgivare vilka sjukdomar man vet att man lider av, när man börjar en anställning? Ska man berätta före eller efter att man satt sin kråka på anställningsavtalet? Vad jag förstår är det lite oklart om en arbetsgivare kan neka någon anställning på grund av sjukdom. Om sjukdomen kommer i vägen för arbetet så verkar det vara berättigat. Samtidigt får man inte diskriminera någon och det där verkar vara en svår balansgång. Hur ska man veta att man inte blir diskriminerad? Det är som när kvinnor söker jobb och berättar att de är gravida eller tänker bli det snart. De får inte nekas jobbet på grund av graviditet men det är svårt att bevisa att det är graviditeten som är orsaken till att man inte fick jobbet. Men om vi bortser från fallen som kan ske innan man fått jobbet och tittar på vad som händer efter att man blivit anställd, så finns det ju problem även där. Den som lider av en sjukdom som bär med sig ett stigma kanske inte berättar detta för sin arbetsgivare av rädsla för att bli annorlunda behandlad. Denna person ska alltså inte kunna få sjuklön efter femtonde sjukdagen om frånvaron beror på den sjukdomen. Lite som en försäkring som täcker allt, utom den där sjukdomen som gör att du faktiskt behöver försäkringen.

Ooooh nu hittade jag en till rolig grej:

10.5.6 Övriga undantag

Arbetsgivaren är inte skyldig att betala sjuklön fr o m den 15:e kalender dagen i sjukperioden
– om tjänstemannen har undantagits från sjukförsäkringsförmåner enligt lagen om allmän försäkring, eller
– om tjänstemannens arbetsoförmåga är självförvållad, eller
– om tjänstemannen har skadats till följd av krigsåtgärder, om inte överenskommelse om annat träffats.

Blir ju tvungen att undra vad som räknad som en självförvållad arbetsoförmåga… ett brutet ben under skidsemestern? Självskador till följd av psykisk sjukdom? Övervikt? Utbrändhet på grund av en ohållbar jobb- och familjesituation? Det finns ju dessutom ett antal fall där man försökt få utbrändhet klassat som en arbetsskada och om det inte är en arbetsskada så är väl tillståndet i någon mening självförvållat? Och även en arbetsskada kan vara självförvållad. Hmmm… hoppas att det finns ett förtydligande av det här någonstans, för ska man läsa det här avtalet strikt så kan det ju bli hur mycket konstigheter som helst. Jag hoppas innerligt att man på något sätt skyddas av den allmänna sjukförsäkringen i de där tre fallen.

Lagar och regler är så operfekta. Visst kan de vara specifika men även i den mest specifika text brukar det finnas plats för tolkning. Då finns det inte längre någon vits med att diskutera huruvida man har rätt eller fel, det enda som är intressant är hur de högsta instanserna tolkar saken. Hur arbetsgivare, fackförbund och arbetsdomstol tolkar avtalen. Allt blir mer av ett spel, än en fråga om rätt och rimlighet. Jag kan vara skitfrustrerad, men det betyder inte att jag har rätt. Det betyder inte heller att den (arbetsgivare) som gör mig frustrerad har rätt. Allt är bara tolkningar. Det är så… otillfredsställande!

 

 

 

(Och det här inlägget är verkligen ett bevis på bloggandets urvattning av skriftkonsten och hur möjligheten att snabbt skriva och publicera text gör att texterna inte bearbetas såpass mycket som de förtjänar, vilket i förlängningen leder till dåligt språk och långa texter om ingenting.)

 

Världen

Har alltid tyckt att jag är en människa med koll på världen. Jag har studerat dess politik och dess natur och vadsatan jag har bott i tre världsdelar. Men ofta när jag tittar på världskartan slås jag av hur liten världen är och att det kan finnas så stora skillnader över så små avstånd. Att en bergskedja kan skilja hela kulturer och att en påhittad linje kan skilja städer trots att det finns hus som ligger mitt på denna linje. Det är häftigt att kartan kan vara grön av tropisk regnskog längs ekvatorn, för att bara en liten bit bort vara ökengul. Det är häftigt att hela mitt liv kan fyllas av det som händer här i mitt kvarter samtidigt som liven fylls på motsvarande sätt för människor runtom hela världen… på platser som jag trots att det finns snabba flygplan, bara kan drömma om att besöka. Känner mig lite dålig som inte vet vad hur skolorna funkar i Rio eller vad man gör en tisdagkväll i Lagos. Å andra sidan vet jag inte om hjärnan skulle klara av att veta allt sånt heller. Undrar om man som människa verkligen är mogen för en världskarta… har jag verkligen hjärnkapacitet nog för att bry mig om vad som händer på andra sidan jorden, samtidigt som jag engagerar mig i vad som händer här?

 

 

Och: jag sa upp mig från jobbet som väktare, efter en dags utbildning. De är arga på mig. Jag är också arg på mig men inte så mycket för att jag sa upp mig som för att jag inte gjorde det tidigare. Och jo jag är arg för att jag sa upp mig, eller rättare sagt för att jag nu står utan sommarjobb. Nu finns det ingen anledning att vakna förrän september då skolan börjar igen.

Den svarta sjukan

Nackdelen med att vara otroligt kär är att man också utsätter sig för risken att bli svartsjuk. Jag tror att jag hanterar min svartsjuka ganska bra. Jag försöker att inte hålla korsförhör om vad han gjort och inte insinuera att han skulle vara otrogen i försök att luska ut nått eller påminna om tillfällen då jag blir svartsjuk. Han vet vilka tillfällen det är. Han förstår tanken med att svartsjuka kan vara trevligt, att man kan känna sig åtrådd, men mest tycker han att det är jobbigt. Så jag försöker hålla mina svartsjukeyttringar till ett minimum trots att jag vill prata om dem hela tiden så att han gång på gång på gång kan säga att det är mig han älskar och ingen annan. Han skulle ju dessutom inte säga gång på gång på gång att han älskar mig och ingen annan, om jag var mer öppen med svartsjukan. Han skulle nog mest känna sig misstänkt, besvärad, och inte alls särskilt kär.

Varje gång svartsjukan kommer försöker jag komma ihåg att dess rot ligger hos mig snarare än hos honom. Har han gjort nått som gör att jag borde vara svartsjuk? Nej. Alltså är det jag som är roten till problemet och inte han. Men så börjar jag tänka att det finns hur många anledningar som helst för honom att vilja vara med någon annan än mig. Och det finns människor runtomkring som nog skulle vilja vara med honom. Och det händer ju faktiskt att folk är otrogna fast de sagt att de inte är det. Varför skulle han vara så mycket bättre än andra på att hålla sig i skinnet?

Det här med att folk inte längre gifter sig och lever hela sina liv tillsammans är för mig en aning jobbigt. Ibland vill jag bara känna “nu har jag fångat honom, nu kan jag slappna av”. I en värld där kärleksförhållanden kan se ut på alla möjliga olika sätt och där en person under sin livstid är med om många sådana relationer, är jag en osäker liten fis som ständigt står på högsta beredskap, beredd att bli övergiven. Japp… svartsjuka handlar om subjektet, inte objektet!

Det värsta med svartsjukan är att den får mig att känna mig så oattraktiv. Jag känner mig elak som kan bära på såna här misstankar. Jag känner mig tjatig och det finns gott om andra saker i förhållandet som får mig att vara tjatig. Jag vill häva ur mig den typiskt omysiga repliken “här är jag hemma och städar, medan du är ute och träffa henne!“. Jag vill inte vara en stereotyp! Jag vill inte att mitt tråkiga beteende ska få honom att drivas ifrån mig när jag försöker hålla honom kvar.

Jag tror inte att svartsjukan någonsin kommer att försvinna. Möjligtvis kan det hända att jag sänker beredskapen lite. Jag kommer alltid att ha dålig självkänsla och vara livrädd för att bli lämnad ensam. Det är liksom min lott i livet och som många av mitt livs beslut måste förhålla sig till. Men jag försöker övervinna rädslan och den följande svartsjukan. Den minimala självkänslan kommer aldrig att vara en ursäkt för ett beteende som i för stor utsträckning ifrågasätter den jag älskar. Dålig självkänsla är aldrig en ursäkt för att försöka styra någon annans beteende. Så jag får försöka hejda mig och varje gång fråga mig om mina tankereaktioner är befogade eller inte. Kan det finnas en anledning att vara upprörd som inte har med svartsjuka att göra? Om ja, berätta om det för då kan vi prata om någonting konstruktivt. Om nej, håll tyst och var glad att den jag älskar har utrymme att leva sitt liv på.

Anledningar att gömma sig under ett täcke

– För att jag kanske hittat någon som kan ta sig an katterna och jag känner mig som världens svikare. Jag skaffade katterna för att jag skulle ta hand om dem och vad gör jag fem år senare, jo lämnar bort dem igen.

– För att jag minst en gång i veckan får psykbryt då jag blir en liten pöl av gråt som Gurka måste svabba upp med snälla ord och pussar.

– För att jag väger 106 fucking jävla kilo. Det är som elefantungen som föddes i Borås djurpark igår. Jag är lika stor som en elefant.

– För att läkarundersökningen förra veckan visade ett blodsocker med värdet 7. Har man det värdet vid två test, så har man diabetes. Det är sånt som gamla gubbar får efter ett liv av för mycket smör och bullar, inte något som tjugosjuåringar får. Och jag har bara mig själv att skylla. Typ.

– För att INGEN av alla de vuxna som funnits omkring mig som barn tog tag i det faktum att jag var fet och åt godis hela tiden. För att pappa hittade en massa godispapper som jag gömt i soffan (flera gånger) men inte gjorde något åt det.

– För att jag fortfarande gömmer godis, som om jag vore en pundare. Jag är en pundare!

– För att jag skrikit hela mitt liv och även inför människor som borde veta något, men sällan fått hjälp och aldrig fått hjälp som funkat. För att jag inte kan lösa problemet själv.

– För att jag ska åka iväg i åtta dagar och för att känna mig trygg måste packa med mig 400 g marabouchoklad, 200 g geishachoklad och 200 g kexchoklad. Det är inte säkert att jag kommer att äta upp alltihop men det är inte omöjligt heller. Framför allt vet jag att jag kan, om jag behöver.

– För att jag ska åka iväg i åtta dagar och det är en så sjukt lång tid. Med folk jag inte känner eller som jag i alla fall inte känner tillräckligt. Flashbacks till Nya Zeeland och ångesten över att aldrig få återhämta sig för att det är folk överallt.

– För att jag räknar kalorier i allt jag äter nu och skriver in det i en mobilapp, tillsammans med antalet kalorier jag förbrukar på min minimala träning. Det gör mig helt jävla galen, fixerad vid min kropp och alla dess defekter.

– För att jag gått omkring som en zombie i tre dagar och bara gråtit över ingenting särskilt och det verkar som att det är såhär jag ska leva mitt liv.

– För att jag är en jävla klant som lyckats bränna mig i solen, i år igen.

– För att glädjen varar tio minuter och ångesten tjugo.

– För att Gurka frågar om jag tagit min medicin varje gång jag dippar. Som om medicinen spelade någon roll. Till och med när jag drömmer mardrömmar och hyperventilerar i sömnen kan han, i sömnen, fråga om det inte är dags att ta medicinen.

– För att mycket som är konstigt med mig skulle kunna förklaras av biverkningar: svettningar, behov av att kissa oftare än vanligt, sänkt libido, oregelbunden menstruation, yrsel, tandgnissling, viktökning, tankar på att skada sig själv eller begå självmord (fast det var ju ett av symptomen…), blodvallningar. Skulle inte förvåna mig om det påverkar blodsockret också, det står att diabetiker kan behöva justera sin diabetesmedicinering.

– För att medicinen överförs vid graviditet och via modersmjölk. Så om jag någonsin ska ha barn så måste jag antingen sluta med medicinen (och det lär vara ett rent helvete) eller föda ett barn som får börja sitt liv med samma utsättningssymptom som jag inte velat gå igenom, samt inte kunna amma ungen.

– För att allt det här drabbar Gurka. För att jag är rädd att han ska lämna mig när han inte längre orkar med alla mina tårar. För att han aldrig kan veta vilket humör jag är på när han kommer hem på kvällen.

 

För chansen att få jobba

Jag har sökt sommarjobb på Securitas. Tanken är att jag ska jobba som väktare. Då går man ronder på nätterna, bemannar receptioner, bevakar grindar och annat sånt. Först blev jag kallad till en intervju. Personen som skötte intervjun gick hysteriskt snabbt och jag hade nästan svårt att hänga med i promenaden till intervjurummet. Undrar om det var något slags fystest…

Jag skulle ha med mig legitimation och personbevis och på plats fick jag skriva på papper där jag tillät att företaget hämtade ut uppgifter om mig från Länsstyrelsen. Sedan följde frågor om huruvida jag kunde bli arg och vad jag gjorde då, hur jag skulle reagera i en oväntad situation och en del andra svåra frågor där intervjuaren både var ihärdig och ibland (medvetet?) missförstående. Och så förstås de vanliga frågorna om varför man sökte, vad man gjort innan och sådär.

Intervjun gick tydligen bra. Redan under det första telefonsamtalet fick jag även boka in mig för test, så jag vet egentligen inte om intervjun var någon större sorteringsfaktor eller om den bara fanns för att se till att man inte ödslade tester på helt galna människor. Veckan efter var jag hursomhelst tillbaks på kontoret och gjorde deras tester: ett i rättstavning där man skulle läsa igenom ett antal ord och skriva om de som var felstavade, ett som testade ens förmåga att följa instruktioner av typen “stryk under siffran 7 om 1+4=5”, ett test i logiskt tänkande där man skulle fullfölja olika mönster av geometriska figurer och ett praktiskt-mekaniskt test där man fick se bilder på exempelvis kugghjul och svara på vilket håll de rullar åt, kraftfördelning och annat som fick mig att tacka stjärnorna för att jag läste fysik på gymnasiet eftersom jag har så liten praktisk erfarenhet av att bygga saker. Allt var förstås under begränsad tid och det var knappast meningen att man skulle hinna allt.  Till sist följde ett personlighetstest där man fick svara ja eller nej på 400-nånting påståenden om ens åsikter. Vissa var riktigt roliga som exempelvis “Jag har någon gång funderat över att skada mig själv eller någon annan” och frågan som försökte komma åt huruvida man på något sätt var politisk extremist. Frågorna återkom med snarlika formuleringar så att man i något fall kanske höll med och i något annat fall inte gjorde det för att formuleringarna gav gradskillnader som gjorde att man i alla fall under testtiden kunde uppfatta dem som fundamentalt olika. Jag trodde att jag med säkerhet skulle bli bortsållad när jag svarat att jag “funderat på att skada mig själv eller någon annan” och eftersom jag svarat ärligt angående alla psykologiska trubbel och den långt ifrån perfekta fysiken.

En vecka senare ringde Securitas och sa att det gått bra på testerna, mycket bra till och med. Härligt! Jag försöker fortfarande att hålla den glädjen i huvudet och inte låta den förgås av tanken “men de lär ju inte ha särskilt höga krav”. Sen blev det dags för läkarbesök med ett papper man skulle fylla i, kontroll av längd, vikt, blodsocker, blodvärde, blodtryck, syn, hörsel, och så ett urinprov för att kolla efter droger. 160 cm, för fet, möjligtvis för högt blodsocker, “skolboksblodtryck”, bra syn, bra hörsel och… ett jävligt vattnigt urinprov. Försökte två gånger men fick inte ihop tillräckligt mycket. Gick iväg två timmar och satte under den tiden i mig maaaassor med vatten. Producerade ett prov bestående av typ bara vatten så nu kommer de tro att jag är en pundare som försöker späda ut knarket.

Får väl se hur det går. De har sagt att jag är anställd om proven går igenom, och frågat om jag vill jobba natt på ett stuteri. Förhoppningsvis är det någon där om en häst rymmer eller fölar. Men de vet inte. Känns tryggt. Jag får rida iväg med den rymda hästen i soluppgången.

Tycker för övrigt inte alls om att en arbetsgivare ska ha tillgång till all denna info om min hälsa. Företaget som skötte undersökningen gjorde ingen egen bedömning utan skickade bara vidare allt till Securitas. Hur ska jag veta att de inte sållar bort mig nu, trots att jag mycket väl kan sköta jobbet, till fördel för någon med bättre hälsostatus? Hur ska jag veta att informationen om min hälsa inte tas i beaktning när jag söker en ny tjänst på företaget, eller när jag löneförhandlar? Att min feta uppenbarelse ska kunna vara en nackdel är jag med på, men att mina hälsovärden ha den möjligheten, nej tack. Men man har ju inget val.

En bra helg

Fredagen den 10 maj andades jag samma luft som en gudomlighet. En vän från PQ valde att jobba den kvällen och frågade om jag ville köpa hennes biljett till Bruce Springsteens spelning på Friends Arena. Under bråkdelen av en sekund övervägde jag om jag hade råd och om det vore elakt mot Gurka att gå utan honom. Beslutet var faktiskt inte särskilt svårt. Jag gick på konserten. Och det var… ja jag vet inte vad jag ska säga. Killen hade jävligt kul där på scenen. Jag vet inte allt om Bruce Springsteen och hans karriär och jag kan inte alla låtar men jag tycker att hans musik är väldigt bra. Den text och tonprecision som försvann genom bandets och arenans buller togs igen av att varenda låt levererades med lycka. Mest imponerad var jag när han stod ensam på scenen och beslöt sig för att spela en önskelåt från en i publiken. Han hade inte spelat den på hur länge som helst och fick stå en stund och ta ut ackorden och försöka minnas hur texten gick. Tillslut fick han ihop det och det var underbart bra. Som en tonåring satt jag och dagdrömde om att jag efter konserten skulle ta en öl med Springsteen, att han skulle tycka att jag var en asnajs typ (och jag skulle förstås också tycka att han var en asnajs typ, för han verkar asnajs!) och bjuda med mig på resten av turnén som kör eller kanske rentav saxofonist. Skäms lite över hur enkelt jag tyckte att beslutet var. Gurka kan ta katterna – jag drar! Nu blev det aldrig nån öl med bossen och kanske var det lika bra för jag hade nog fått hemlängtan ganska snabbt.

Dagen efter detta hade PQ konsert och jag var publik. In i sista sekund tvekade jag och till och med under spelningen funderade jag på att gå i pausen men jag höll mig kvar. Och det blev kul. Jag hade sällskap av trevlig vän som också var publik och när det var dags att gå hem var jag lagom rund under fötterna och vansinnigt kär i min pojkvän. Bästa helgen på evigheter.

 

F-ordet

Ibland vill jag be om ursäkt. Jag vill säga “förlåt” tills rösten blivit hes. Förlåt för att jag inte är den flickvän du förtjänar. Förlåt för att jag bara lyckas vara jag, och aldrig något mer. Det är jag som erkänner mig besegrad för jag tror inte att jag någonsin kan bli den där flickvännen du förtjänar. Det är jag som hoppas att få vara älskad ändå.

Det är förstås ingenting du vill höra. Man vill sällan höra att den man älskar nedvärderar sig själv, även om det kanske finns sanning i orden. Du kanske också tycker att det är synd att jag bara kan vara jag och aldrig något mer. Du kanske önskar att jag hade egenskaper som jag inte har. Frågan är bara om det blir bättre av höra det sägas också.

Och hur många gånger jag än säger “förlåt” så blir det liksom aldrig på riktigt. Kan man vara uppriktig med sin ursäkt om man samtidigt inte tror att det är lönt att söka förändring på det beteende som orsakar ursäkten? Om jag skriver ner det kanske det blir mer sant.

Förlåt.

Den senaste ångesten

Lördag. Gurka ska ha en spelning på ett antroposofiskt sjukhem i Järna. En sån där spelning där det är tio personer i publiken och alla hör till sjukhemmet, där en utomstående som jag skulle vara som ett ufo. Gurka vill att jag kommer dit. Jag vill inte åka till Järna för det är sjukt långt bort. Jag måste åka dit och tillbaks i bil tillsammans med personen som Gurka spelar med. Det är en intensiv person som jag har lite svårt för. Kan inte heller ta med mig dator för att sitta och plugga i väntan på spelningen, för vi är inte säkra på om datorer är tillåtna där eller inte. Egoismen säger alltså nej och kärleken till Gurka säger ja. I bakhuvudet är jag lite stressad för jag har massor att läsa till ekologikursen och i torsdags hade jag handledning på min uppsats och handledaren dödade allt mitt självförtroende.

Efter spelningen ska det vara middag på restaurang tillsammans med Gurkas familj. Alla i familjen är hemskt snälla. De har tagit emot mig tillsynes utan frågetecken och Gurkas mamma har flera gånger sagt att hon är glad att jag finns i familjen. Känner inte direkt att jag har något att bidra med under en middag. Orkar inte heller tänka på Gurkas syster som verkar vara den perfekta människan och allt som jag önskar att jag kunde vara (i alla fall i gurk-sammanhang). Hon är späd och har världens vackraste kurvor. Hon passar i såna klänningar som jag önskar att jag passade i. Hon är bara ett par månader yngre än mig och hon jobbar på sin masteruppsats. Hon är smart och pysslig. Hon syr egna kläder och stickar mössor, göra avancerade halsband med små pärlor och jag vet det inte än men på middagen sitter hon med en jättevacker hårprydnad hon gjort av material som blivit över när hon gjort en hatt åt sin fästman.

Den enda skavande känslan som cirkulerar är faktiskt irritationen över att det är långt till Järna. Resten har jag pressat ner i mitt undermedvetna. “Det där fixar jag”, har jag intalat mig själv. Jag ska träffa Gurka och den han spelar med klockan 11.47 vid Rönninge station. Klockan 10.30 går tunnelbanan från Hässelby. Klockan 10.00 börjar jag fundera på vad jag ska ha på mig. Först kommer oron svepande som en lugn liten våg. Sedan kommer den som en hel jävla tsunami. Jag vill vara vacker för Gurka. Jag vill vara vacker för Gurkas familj så de ser hur bra jag är fast jag inte är lika bra som varken hans mamma eller hans syster. För ett tag sedan fick jag ett par örhängen och ett matchande halsband i fyrtiotalsmodell, som tillhört Gurkas farmor. Jag vill ha på mig dem och visa hur glad jag är för dem. Jag vill vara fin. Vad har jag för kläder som kan funka med halsbandet? Den där klänningen? Tar på mig klänningen och inser att jag måste ha en kofta så mina armar inte syns. Har bara en kofta som kan funka och jag är så trött på den för den är trasig och ful och jag ser alltid ut som ett missfoster i den. Ser mig i spegeln och ångrar mig. Tar upp ett annat plagg, tittar på det och kastar tillbaks det in i klädkammaren. Gör likadant med några plagg till. Och jag måste sminka mig. Göra mig fin i håret. Måste blir fin fin fin fin. Det här går inte. Särskilt inte när jag är så jävla fet, vilket ju är grundproblemet. Är man fet så blir man aldrig vacker.

Tror att jag ringer Gurka och säger att jag inte kommer. Han försöker övertala mig att ge mig ut. Jag minns inte. Allt är gråt.

Sover. Spike kryper upp på sängen hos mig och gör det han är bäst på: visar att han tycker om mig. Han gör det så bra, för jag vet att han inte myser med mig för att han tycker synd om mig, han gör det för att han vill mysa och för att jag duger till det.

Tror att Gurka ringer flera gånger men jag svarar inte. Han skickar sms och säger att vi ses på restaurangen. När jag vaknat ringer han och peppar mig. Jag är inte alls säker på att jag kommer att komma till middagen men jag ska försöka.

Och jag tar mig ut! Trots alla tankar medan jag sminkar mig om vilka fula små ögon jag har och trots alla tankar medan jag klär på mig om vad fet jag är och vad ful den där jävla kofta än, så tar jag mig ut. Jag går ut ur huset och ungefär femtio meter ner i backen innan jag stannar, står still någon minut och sen vänder hem igen. Skickar ett sms till Gurka och säger att jag inte kan. Kan knappt andas, än mindre vara ute där alla kan se mig. Han ringer och jag svarar inte. Vill inte höra honom tjata! Vill inte höra honom säga en massa saker som inte är sant, om att jag är bra och att jag är fin och att jag klarar det här. Fast jag svarar ändå och han tjatar ut mig ur huset. Jag tar en sobril/det är väl placebo och vi möts vid Fridhemsplan. Vi åker till restaurangen (fast till fel restaurang först…) och vi äter middag och jag vill dö en aning men gör inte det.

***

Nu är det måndag och tanken var att jag skulle åka med Gurka till universitetet, för han börjar tidigare än jag. Så skulle jag kunna sitta där och plugga. Jag vet inte vilken tid vi ska gå och tio minuter innan får jag veta och jag säger det inte men paniken rusar igång då och ganska snart har jag bestämt mig att Gurka får åka själv. Även om jag kan kasta på mig kläder och få ner allt i väskan på tio minuter så blir det inte rätt. Jag måste göra rätt, inte vara stressad. Gurka bestämmer sig för att ta nästa tunnelbana men jag har redan spårat ur och kommit fram till att jag inte ska gå på min föreläsning. Jag ska vara hemma. Kanske kan jag plugga ändå, om jag är duktig. Jag måste vara duktig.

Sover. Det är lättast så.

Sätter mig vid datorn och ska gå igenom handledarens anteckningar i min uppsats. Det är anteckningar precis överallt och jag har missat ungefär allt som borde finnas i en uppsats. Hon är så jävla noggrann, den där handledaren. Jag hoppas att hon har onormalt höga krav men jag tror inte det. Det är nog jag som är dålig. En av mina geografkompisar som började med sin examensuppsats i februari har skickat in sin slutversion. Hon är klar. Det blir säkert ett A i betyg. Jag har hållit på sen fucking jävla november och jag är inte klar, har inte ens skrivit någonting som är bra. Handledaren säger “det mesta är bra, kan kanske bli ett C. Vill inte säga något mer, så du inte satsar i onödan”. Allt måste jobbas om och det är så stort att jag inte kan greppa det. Måste ha fler vetenskapliga referenser. I marginalen står det “genomgående, i hela uppsatsen!!”. Mitt arbete är inte placerat i ett ämnesområde och min diskussion är ingen diskussion för jag har ju ingen ämnesforskning att diskutera mot. Jag måste ta med saker som hon tycker att jag missat, men som jag ju faktiskt jobbat med. Har hon verkligen läst mitt arbete? Ja det har hon. Ifrågasätt inte handledaren.

Klockan är 19.00 och jag väntar egentligen bara på att klockan ska bli 21 eller 22 så att jag kan få sova igen. Livet är inte top-notch. Men nu har jag inte skrivit om alla bra saker som hänt heller. Här är bara den senaste ångesten.

 

Att bli nått när man blir stor

Det är officiellt: jag är skoltrött. Pluggandet ska vara jävligt konkret arbetsrelaterat för att jag ska finna glädje i det. Därför är det väldigt svårt att välja studiebana för de närmaste två åren när man inte har någon större förhoppning att få ett jobb efter det. Men jag har stått mellan två val – en masterexamen i landskapsekologi och en masterexamen i miljö- och hälsoskydd. Funderandet har sett ut ungefär såhär:

Fördelar miljö- och hälsoskydd

  • Arbetsgivare känner till utbildningen
  • Förhållandevis många lediga jobb, så man kan slipper gå arbetslös allt för länge efter examen
  • Ämnesbredd; man kan saker om gifter, om vatten, om buller, om livsmedel och you name it. Nått av varje.
  • Man kan bli miljöchef eller konsult för folk vet vad man går för

Fördelar landskapsekologi

  • Behandlar stora frågor med många intressenter, precis såna röriga ämnen som jag av någon anledning alltid hamnar i
  • Man får använda GIS
  • Det är inte miljö- och hälsoskydd

Nackdelar miljö- och hälsoskydd

  • Man får antagligen jobb som hälso- eller livsmedelsinspektör eftersom det är de största områdena
  • Man måste åka omkring och inspektera saker och göra folk arga
  • Man jobbar på kommunen där man får varken pengar eller uppskattning och måste tackla den politiska viljan som inte går ihop med miljö- och hälsoskyddsuppdraget
  • Man blir inspektör och fastnar i den rollen
  • Man måste vara psykologiguru för att kunna hantera kontakter med allmänheten

Nackdelar landskapsekologi

  • Risk att man hamnar i biologfacket
  • Man läser så övergripande ämnen att ingen tycker att man egentligen kan nått
  • Färre jobb
  • Risk att ens utbildning handlar om fyrklöverns utbredning i odlingslandskapet eller något annat som är grymt svårapplicerat i en jobbsökarsituation
  • Ingen fattar vad man kan, inte jag heller

Stressen jag känt efter det senaste halvårets jobbsökande borde få mig att vilja läsa miljö- och hälsoskydd. Men så skrev jag ner planer för hur mina två år skulle se ut med respektive utbildning. Då visade det sig att jag kan läsa nästan samma kurser och att det som eventuellt skiljer sig är inriktningen på examensarbetet:

Miljö- och hälsoskydd
Höst 2013: Miljökunskap och hälsoskydd 15 hp, Kretslopp och miljöskyddsteknik 15 hp
Vår 2014: Miljölagstiftning och planering 15 hp, Livsmedelssäkerhet och tillsyn 15 hp
Höst 2014: Tillämpad modellering för miljöanalys 15 hp, Miljökonsekvensbeskrivningar 15 hp
Vår 2015: Examensarbete 30 hp om nått jag inte riktigt vet

Landskapsekologi
Höst 2013: Landskapsekologi – teori och design 15 hp, Miljökonsekvensbeskrivningar 15 hp
Vår 2014: Miljölagstiftning och planering 15 hp, Landskapsekologi – kartering och analys 15 hp
Höst 2014: Tillämpad modellering för miljöanalys 15 hp, Kretslopp och miljöskyddsteknik 15 hp
Vår 2015: Examensarbete 30 hp om nått med fokus på ekosystemtjänster

Det är alltså totalt en termins arbete som skiljer sig, och så examensarbetet som får något olika karaktär. Jag vill ändå inte läsa om livsmedelssäkerhet. Då är det bara en kurs kvar som spelar någon roll och den verkar mest vara en introduktionskurs. Så jag tänker att jag läser landskapsekologi och när alla andra jobb skiter sig så söker jag anställnings som miljöskyddsinspektör. Finns det någon nackdel med denna geniala plan? Jovisst – den som heter “miljö- och hälsoskyddsinspektör” kommer att gå före bland ansökningarna, framför den som heter “landskapsekolog med typ samma utbildning som miljöskyddsinspektör och sjukt kompetent på massor med områden som gör en användbar i hela förvaltningen”.

Jag tar nog den risken.