Den stora svikaren

Känner mig som världens hemskaste människa. Jag måste göra mig av med mina två bästa vänner. De enda vännerna som alltid är här för mig. De enda vännerna som bokstavligt talat inte kan ta vägen någon annanstans. Oscar och Spike.

Gurka tål dem inte. Han har stått ut med katterna sedan november och i början var han bara snorig men sedan satte sig allergin i luftvägarna och nu har han en hosta som vägrar att gå över. Han har bestämt (fast jag har varit tvungen att klämma fram ett riktigt beslut ur honom) att katterna måste flytta och jag kan bara hålla med. Jag kan inte bedöma Gurkas mående, säger han att de inte kan vara kvar så kan de inte vara det. Gurka går före Oscar och Spike. Och ja, jag gjorde till och med en liten plus och minuslista. Det stora minuset som fällde avgörandet var att katterna kommer att dö om några år och om jag väljer dem framför Gurka så kommer jag då att stå både kattlös och gurklös.

Jag är säker på att det går att hitta ett nytt hem åt Oscar och Spike, där de kan trivas. De kommer att anpassa sig. Men det känns som ett svek. Ett fruktansvärt svek. De har stått ut med alla mina påhitt under snart fem år (gå i koppel, tillbringa två veckor utomhus, dålig tömning av kattlådorna, vara ensamma när jag sovit över hos Gurka, test av olika sorters mat, bad och en massa mer) och tacken jag ger dem är att tvinga dem flytta. Nu ligger de i och för sig och gosar sött här hemma och verkar inte vara särskilt långsinta mot mig, kanske kan de förlåta mig även för detta?

Får se hur lång tid det tar att hitta någon som kan ta dem. Anar att det tar ett tag, gamla katter brukar inte gå åt som smör i solsken direkt. Om folk bara kunde veta hur underbara katterna är, såsom jag vet. Då skulle de kasta sig över katterna. De är ju mina bästa kompisar. De kommer att kunna älska igen, även efter mitt svek.

 

Med hopp om att en dag vara historia

Ångesten som gör mig handlingsförlamad när det är fest och jag inte känner alla och även när jag känner alla och alla är glada och sociala… Kan den inte bara försvinna? Jag tystnar och sjunker ner i ett bildligt och ofta även fysiskt hörn och ger ingen anledning att prata med mig vilket också bara gör ångesten större. Det finns ingenting att säga till mig för jag är så ointressant. Jag vill hänga i armen på någon jag känner men det funkar inte på en fest, på fester ska man prata med alla segla omkring och inte låta sig vägas ner av den som inget kan. På en fest ska man få chansen att umgås med någon annan än den som inget kan. Så jag sjunker ner i mitt hörn och sysselsätter mig med något, i hopp om att ångesten ska lätta. Den gör aldrig det. Den gör aldrig det. Jag vill vara mig själv, den där personen som jag vet finns någonstans den där som skrattar och är älskad. Den personen gömmer sig och vägrar att komma fram.

Groovesharking på Naturvårdsverket

Varje gång jag hör Barry McGuire spela Eve of Destruction så tror jag att det är mamma som på något vis har sett till att den spelas.

Försvarstal, för den ena eller den andra parten

Bakgrunden: Jag skulle aldrig skaffa barn. Det hade jag vetat sen jag var pytteliten. Min mamma dog i cancer och jag skulle aldrig någonsin sätta ett barn till världen och riskera att det också fick växa upp utan sin mamma (för självklart skulle Livets Jävlighet bestämma att jag också skulle få cancer och dö). Tankegången utvecklades till att jag inte ville skapa en varelse som hade den minsta likhet med mig själv, för jag var ju avskyvärd. Stackars barn, som skulle behöva brås på mig. Och föresten var ju barn sjukt jobbiga.

Men så kom Han. Den där personen som jag blev alldeles vansinnigt förälskad i och som jag ville dela hela mitt fram tills dess rätt sketna liv med. Jag ville producera fler av honom. Ja, där är jag nu. Mer och mer kan min hjärna forma sig en bild av framtiden där det finns en familj med mig och honom och nått eller några barn. För jag vill ha fler av honom. Och jag vill skapa mig en trygghet. Inte idag men nån dag.

Men då lämnar jag ute en viktig ingrediens: jag har alltid brottats med mig själv och sedan högstadiet någon gång har det yttrat sig i depressioner med självskadeproblematik. Jag har fått diagnosen “fobisk personlighetsstörning”. I praktiken innebär allt detta att jag på det stora hela är en väldigt osäker och otrygg person som lätt får självförtroende nedskjutet, som brottas med allt som innebär kontakt med andra människor, som ibland helt saknar förmåga att föreställa sig en framtid och som ibland låter känslorna få lite väl fysiska uttryck. Jag bryr mig inte så mycket om diagnoser men det är i alla fall såhär jag fungerar (eller inte fungerar).

Ska en sån som jag få producera barn? Ska en sån som jag få ta hand om ett barn?

Han är orolig. Orolig för att barnet ska bli som jag. Ja, vad det gäller psyket alltså. Han vill inte se sitt barn lida såsom jag gör ibland. Jag är hyfsat övertygad om att han önskar att barnet får många av mina andra egenskaper, precis som jag önskar att barnet får alla hans fina egenskaper.

Och jag tänker “nej, jag ska inte skapa ett barn och jag ska inte ta hand om ett barn”. Barnet kommer att ärva cancer. Och depression är ju också till viss del ärftligt. Depressionen (eller personlighetsstörning, välj ditt vapen) handlar ju också om ett beteende som barnet riskerar att snappa upp. Det är inte samma sak som att skaffa barn trots att man har anlag för gomspalt utan det kommer att prägla barnets uppfostran i någon utsträckning. Barnet kommer att ta efter min oförmåga att tackla motgångar. Barnet kommer att lära sig att det är värdelöst, för mamma tycker ju att hon är värdelös. Barnet kommer att präglas mentalt av sin uppväxt med en mamma som inte funkar som andra mammor, som är sjukskriven, som kanske gör illa sig själv, som gråter ofta och är trött.  Hur många studier finns det inte som visar att barn till psykisk sjuka är oroligare än andra barn och löper större risk att drabbas av psykisk sjukdom? När barnet blir tonåring kommer det att hitta sätt att göra illa sig själv, och lägga ner alldeles för mycket tid på att fundera över sätt att ha ihjäl sig själv. Barnet kommer att växa upp och bli en trasig vuxen. Barnet kommer att vara en ledsen människa. Ingen vill väl riskera att ens barn blir en ledsen människa? Jag är en egoist som tänker att en sån som jag ska få ha barn. Det är inte rättvist mot barnet.

Så jag kan förstå att man inte tycker att jag är det rätta virket för moderskap.

Men så tänker jag sen “nej, ungen kommer ju ändå att bli tappad på huvudet på ett eller annat sätt”. Blir man inte förstörd av sina föräldrar så blir man det av sin omgivning. Alla är lite kantstötta. Alla är kanske inte lika kantstötta som jag men det finns heller ingenting som säger att barnet faktiskt kommer att bli som jag. Barnet kanske ärver alla hans mentalt tiptop-friska och cancerfria gener. Och även om barnet ärver anlag som kan bidra till psykisk sjukdom så betyder inte det att sjukdomen bryter ut, eller att det tar sig samma uttryck. Nu har jag dessutom kommit till en punkt i mitt liv då jag faktiskt är lite försiktigt glad över att jag överlevt så länge som jag gjort. Mitt liv blir bättre och bättre och jag är hellre levande än död. Det kan alltså finnas mängder med glädje för barnet, även om det drabbas av svårigheter. Är jag som förälder dessutom medveten om mina svårigheter kan jag göra saker som underlättar, till exempel att inte stressa mig själv för mycket så att jag inte kan vara en bra förälder, eller låta barnet träffa andra som har föräldrar som jag. Jag kan prata med barnet och förklara vad som händer när jag blir sjuk, för att mildra oron. Det finns en del jag kan göra, en del jag kan försöka göra, och en del som jag helt enkelt inte kan rå över.

Att vara förälder är att oroa sig över sitt barn. Att vara förälder är att begå en jäkla massa misstag och önska att man kunde ta om allting och göra rätt från början. Att vara förälder är att göra så gott man kan och med rädsla och spänning se hur det går. Visst skulle jag gå sönder om jag upptäckte att mitt barn fick samma själsliga problem som jag. Men jag skulle förhoppningsvis (pepparpepparjagvillaldrigblisjukare) också veta att det finns bra saker att hämta trots allt som är jobbigt och jag skulle kunna hjälpa mitt barn att se det. Jag skulle kunna hjälpa mitt barn att förhoppningsvis se allt det fina som barnet har gett mig.

 

Smittad

Bra mammor är starka.

Bra mammor skär sig inte i armarna. Bra mammor har självförtroende. Bra mammor är inte deprimerade.

Deprimerade mammor med dåligt självförtroende och självskadeproblem smittar av sig på sina barn.

Och just när jag börjat tänka “kanske, kanske kan jag bli förälder någon dag”, får jag veta att jag sannolikt inte duger.

Konsten att gråta med mascara på

Om släkten Johanssons kvinnor kunde se mig nu så skulle de alla nog skaka på huvudet och sucka över att deras ättling blivit som jag. Hejhej det är jag som är Resultatet. Förlåt att det inte blev bättre. Kanske finns det något roligare att titta på i ett annat släktled.

FUCK YOU MAMMA DET ÄR DITT FEL DET ÄR FAN DITT FEL ALLTIHOP. Du lämnade mig och vad ska man som barn tro, annat än att man är värdelös då?

Haha jag köpte en ny mascara igår och tänkte att jag skulle ha på den nu när jag försöker ta mig utanför dörren. Bra tänkt. Randigt är snyggt, även i ansiktet.

Har skickat in en spontanansökan till Sweco där jag skryter om mina breda kunskaper, att jag är grym på GIS och att jag inte är någon inruttnad ingenjör som ägnat hela sin utbildningstid åt att skaffa sig en trång och svårföränderlig bild av vad det innebär att vara konsult. Ett poäng till mig, i alla fall.

Knak

Mina käkar begår ett lustmord på sig själva. Vaknade flera gånger inatt och natten före det, av att käkarna var spända. Det är svårt att somna när man hela tiden ligger och tänker på att man måste slappna av i käkarna…

Är i en rutten fas. Det kan ha att göra med att jag lagt om dygnet och suttit uppe om nätterna alldeles för mycket, och det finns ju ingen tid som är så bra för självfördärv, som natten.

Praktik på Naturvårdsverket är bra, men jag är livrädd. Jag kan ingenting. Jag vet lite om konceptet “biotop” och jag vet att vissa sådana kan behöva skyddas, men jag vet ingenting specifikt om biotopskydd. Jag vet att det finns vargar och att det är en himla massa gnäll fram och tillbaks om dem men jag vet ingenting om vargförvaltning. Eller artskydd. Eller vindkraft.

Känner mig fattig, för jag vet inte vart pengarna tar vägen. Eller det vet jag visst. Men jag har svårt att göra något åt det. Jag känner mig fet men varje gång jag tänker på att göra något åt det bryter en känsla av hopplöshet ut. Hopplöshet för att jag inte kan lösa problemet själv, hopplöshet för att jag inte har råd att köpa hjälpen. Och vad gör man då? Jo man glädjer sig över att det är rabatt på Naturgodis i mataffären och köper ett kilo att smaska i sig, käkar middag på donken och funderar över hur mycket annat skräp man kan hinna klämma i sig innan sambon kommer hem imorrn kväll eller på söndag.

Känner mig ynklig för att jag inte hittar något jobb och värdelös för att det känns som att det hela tiden finns jobb jag borde söka och varje sekund jag har ledig och som inte går till jobbsökande, är en bortkastad sekund som kommer att göra att jag går arbetslös längre. Men det är så sjukt svårt att skriva någonting säljande om sig själv till arbetsgivarna, när man helst vill lägga sig i en grop och glömmas bort.

Känner mig till sist sämst för att jag bangar BRUNK. Men jag är en mes med fobisk personlighetsstörning, man ska nog inte förvänta sig så mycket av en sån. Gick på PQ-repet i onsdags och jag känner mig så jävla dålig. Jag är ointressant och förihelvete jag spelar så sjukt dåligt. Och hon som spelar samma stämma som jag är fantastisk. Det är svårt att stå ut då, när man inte har någonting duktigt att bidra med.

Knak-knak. Där var det käkarna som talade igen.

Uppdatering

Det börjar nog snöa inne i min lägenhet snart. Mina tår lär bli amputerade innan kvällen är över. De är säkert ändå inte så viktiga.

Gurka har snorat och hostat och nyst som en idiot den senaste veckan. Långt bortom alla gränser för rimligt snorande som man kan stå ut med. Jag vill typ proppa igen hans näsa med deg eller nått, bara jag slipper höra detta eviga snytande. Kleenex borde sponsra oss! Han har varit förkyld och lite febrig de senaste två veckorna men det verkar som att det mesta är över och ändå snorar, hostar och nyser han. Så vi anar såklart att det är katternas fel. Och det är jättesorgligt. Idag sover han över i Vallentuna eftersom han spelar med orkestern där, så vi får se om den kattfria miljön ger en uppenbar förbättring eller om han helt enkelt dragit på sig något ovanligt elakt virus.

Har sagt till Gurka att han måste säga ifrån om han mår för dåligt av katterna men han har svårt att göra det, han älskar dem nästan mer än vad jag gör.Vid frukosten idag sa jag bestämt att vi får omplacera katterna om han mår för dåligt. Gurka sa “menmenmen de är ju så söta” och jag stod på mig och sa att det inte spelar någon roll, han kommer först. Han tyckte nog att det var skönt att någon annan gav ifrån sig de hemska orden. Sen började jag googla efter allergivänliga katter. Det finns såklart inga katter som garanterat inte ger allergiproblem men det finns ett par raser man kan testa och Gurka lär ju vilja det, om Oscar och Spike måste flytta. Jag fick sådär bråttom som jag alltid får när jag anar ett projekt, jag hade kunnat sätta upp en omplaceringsannons och börja ringa uppfödare redan idag. Men så tänker jag ju inte på att det kanske blir svårt att omplacera två gamla katter, och jag tänker inte på att det inte alls är säkert att Gurka tål några andra katter, så resultatet skulle ju i värsta fall kunna vara att Oscar och Spike måste avlivas för att ingen vill ha dem och att jag blir helt kattlös. Tänker jag i de banorna i stället, så blir jag genast lugnare och beredd att lägga låååång tid på att se om Gurkas snorande går över eller kan lösas på annat sätt. Jag har läst om kinesiologi idag. Är beredd att testa det. Vadsomhelst!  Synd att det är någon annans allergi det handlar om bara…

Annars vad det gäller Gurka så är det bara att konstatera att jag fortfarande är löjligt kär. Pratade härom dan med en kompis som precis flyttat ifrån sin sambo och egentligen vet jag inte vad som skiljer mig och Gurka från de två. Jag vill liksom lära mig av andras misstag så att jag aldrig förlorar honom. Egentligen är det väl så att det är dumt att oroa sig, det jag kan göra är att fortsätta på det här spåret som ju verkar funka bra, och försöka tackla problemen när de kommer. För problemen måste ju dyka upp förr eller senare. Ibland tänker jag att jag skulle vilja sätta vårt förhållande på prov och se om det utstår någon riktig kris men så inser jag att vi nog har kriser men att de aldrig tillåts bli så stora och att det är vårt sätt att lösa problemen på.

I tisdags jobbade jag mitt sista pass i taxiväxeln. Ja det är väl möjligt att jag kommer tillbaks dit i höst om jag börjar plugga igen, men det var i alla fall det sista passet på många månader och alltså eventuellt det sista passet någonsin. Kändes sorgligt och helt otroligt skönt. Jag har vuxit ifrån det där stället. I alla fall har jag vuxit ifrån samtalsmatandet och kunderna som inte vet var de är, vad de heter eller vilken dag det är. Jag har vuxit ifrån alla falska leenden man måste ge kunderna över telefon. Får som sagt se om jag kommer tillbaks. Det kan ju hända att allt som behövs är en paus, och att det blir roligt sen igen.

På måndag börjar jag en fem veckor lång praktik på Naturvårdsverket. I mitt uppsatsarbete intervjuade jag en person på Naturvårdsverket i Östersund, som gav mig namnet på sin chef när jag ringde för att höra om han hade några tips om praktik. Chefen, som sitter i Stockholm, var högst positiv och konstaterade att det fanns en arbetsplats jag kunde ta, men att hon var ny och inte visste hur praktik brukar skötas. Det här var veckan innan jul. I fredags fick jag konstaterat att de kan ta emot mig, det enda frågetecknet var egentligen att fixa en handledare. Nu är det ordnat och på måndag börjar jag alltså. På onsdag ska jag träffa handledaren och gå igenom vad det är jag egentligen ska göra där så att jag kan skriva en arbetsplan till universitetet. Har sån sjuk tur! Tror verkligen att det här är resultatet av att ha hamnat hos rätt människa, den där chefen. Hade inte hon sett möjligheten så hade det ju aldrig blivit någonting. Är otroligt taggad och min handledare sa i telefon idag att de minsann skulle sätta mig i arbete. Naturvårdsverket har väl helt enkelt inte så mycket pengar och tackar för alla som kan hjälpa till med nått. Det är i och för sig ingen garanti för praktik för jag pratade med Länsstyrelsen också och personen där suckade över att han inte hade pengar till personal, men samtidigt hade han ingen som hade tid att vara handledare. Vilken jobbig ironi.

Mot arbetslösheten

Jobbar nu de sista tjugofem minutrarna, av mitt näst sista pass. Imorgon är det eventuellt sista gången jag sätter foten i växeln för att arbeta. Efter det är jag arbetslös. Inte officiellt eftersom jag tagit tjänstledigt härifrån utifall att jag skulle vilja plugga vidare i höst men… någon inkomst har jag i alla fall inte.

Sedan november har jag sökt jobb och en enda intervju har jag varit på. Idag fick jag veta att tjänsten var tillsatt. Det har funnits två andra jobb som jag verkligen velat ha och till dem har jag inte ens blivit kallad till intervju innan de blivit tillsatta. Det var en tjänst som “administratör med miljöintresse” och ett annat på Vattenfall där man skulle gå ronder och hjälpa till med miljörapportering. Utöver det har jag sökt ett fyrtiotal andra jobb, utan framgång. Återkopplingen man får är oftast ett automatisk genererat mejl, om man får någon återkoppling alls. På de flesta jobb jag sökt, har jag försökt höra av mig någon vecka efter att jag skickat in mina handlingar. Det tar sjukt mycket tid eftersom man oftast måste ringa personen flera gånger innan man får kontakt. Mobiltelefoner verkar knappast ha gjort rekryterare mer nåbara! Två personer har i alla fall varit intresserade när jag hört av mig, resten har bara sagt “vi hör av oss”. Av de två som lät intresserade så var den ena personen jag fick komma på intervju hos, och den andra en halvsuspekt person på ett nystartat företag som hade ingångslön på 93 kronor i timmen (“men det är heltid, vi bara räknar timlön för att det blivit kvar sedan tidigare”). 93 kronor i timmen ger en lägre lön än den Taxi Stockholm erbjöd sin nyanställda växelpersonal när jag började där, 2005. Och i växeln jobbar man också skift vilket gör att man får OB-tillägg ett antal timmar varje månad.

Nu hoppas jag få fem veckors praktik på Naturvårdsverket. Det verkar vara i rullning, jag har pratat med en chef där som är positiv till saken men hon måste hitta någon som kan vara handledare. Då har jag fem veckors sysselsättning som jag kan få studielån för i alla fall. Sen är det arbetslöshet som gäller eftersom Naturvårdsverket vill ha bättre kvalificerad personal, och dessutom inte ens har pengar till att anställa folk.

Jag trodde verkligen inte att det skulle vara såhär svårt! Det som gör att jag klarar stressen av att inte veta varifrån jag ska ha lön, är att jag vet att jag kan fortsätta plugga i höst. Arbetslösheten är på det viset tidsbegränsad. Å andra sidan kan det ju vara precis lika svårt att få jobb även efter en mastersexamen och då har jag inte ens mer plugg att falla tillbaks på.

Och givetvis är den sak som irriterar en mest, det faktum att man VET art man skulls göra ett bra jobb om man bara fick chansen.

Vikten av vikt

Nu tänker jag skriva om kroppsvikt. Jag undviker gärna det ämnet men det känns som att ämnet i stället måste konfronteras.

Igår tittade jag på en film från när jag gick i gymnasiet. Då vägde jag strax över 70 kg. Med mina 168 centimeter var det lite för mycket och jag tyckte själv att jag var jättetjock, bredvid mina kompisar som var väldigt smala. Åtta år senare har jag inte växt en centimeter på längden men har lagt på mig 30 kilo i kroppsmassa. Nu kan vi snacka om tjock. Och jag hatar det.

Jag har faktiskt inte anpassat min självsyn till den nya vikten, helt och hållet. Jag blir fortfarande förvånad när jag ser foton på mig själv. På bilderna syns en person som liknar mig men som är gravt överviktig, sådär fet och äcklig, rund som en boll och med dallrande fett. Dubbelhakorna. Magen! Ryggfettet som kläms under bh-banden. Jag har bristningar på magen som om jag varit gravid.

Min kondis är den sämsta tänkbara. Jag hatar att träna. Det är jobbigt för man blir ansträngd och svettas som en gris. Och inte blir man lyckligare, såsom alla säger att man blir. Jag tänker bara på att det är min äckliga kropp som är uppe och skakar omkring. Det där dallret som blir när jag springer beror på allt äckligt fett. Jag äter massor med godis och annat onyttigt. Mat äter jag också, särskilt nu när jag har en sambo som tycker om att laga mat. Men godiset går inte att ta bort. Jag får abstinens, det kryper i kroppen. Ibland uppstår den känslan bara av att veta att det inte finns nått sött och gott att tugga på i närheten. Som en äkta pundare gömmer jag mitt knark, min sambo får inte se vad jag håller på med. Fast han mycket väl vet precis vad som pågår.

Jag vill inte vara den här personen. Jag vill se mindre fet ut, vara rörligare och orka mer. Men hur?

Det finns två svar som alltid dyker upp: ät rätt och börja träna. För att kunna äta rätt måste jag på något sätt bli av med sockerberoendet och jag har ingen aning om hur det ska gå till. Jag tror inte på att sluta äta kolhydrater eller något annat extremt, jag tror att den bästa maten och det som kommer att fungera bäst i vardagen, är att äta varierat. Men att äta varierat innebär också att kunna äta det jag är beroende av. Träning har jag försökt med. Aldrig någonsin, inte ens när jag var som lättast, tyckte jag att det var roligt att träna. Så av den anledningen kommer jag inte att göra det. Det har alltid varit lätt att skylla bort bristen på träning på det faktum att jag pluggat och jobbat skift och att det varit svårt att hitta tid och lust. Då tycker folk att man är dålig som inte prioriterar rätt. Vill man sluta vara fet så får man väl prioritera det! Men ärligt talat, hur ska man kunna prioritera det om man själv helt saknar motivation, om träningen bara är en plåga och man tycker och vet att man är sämst i världen och ändå aldrig kommer att lyckas. För sån är min grundsyn: jag är sämst i världen. Ingenting jag tar för mig kan någonsin lyckas.

Jag skulle behöva ett sammanhang där det finns människor jag trivs med och som det är peppande att träffa, att gå ner i vikt med. Någonting som håller motivationen uppe. Och jag behöver MYCKET motivation. Har funderat på exempelvis Itrim där man har en egen kost- och träningsrådgivare och även träffas en del i grupp. Det kanske skulle vara kul att träffa andra i en liknande situation, och lösa problemen tillsammans. Tyvärr kostar Itrim uppemot 1000 kr i månaden och de pengarna har inte jag. Visst kan jag skramla ihop till ett träningskort på friskis men det är inte i träningen som det stora problemet ligger. Jag behöver motivera mig. Och motivation kostar en jävla massa pengar.

Slutsatsen är att ja… det här suger. För fet och inte tillräckligt rik. Och det gör en ju inte mer motiverad, att förändra någonting alls i det här livet där man ändå är sämst i hela världen.