Mer om mamma

När mamma pluggade i Uppsala så var hon sambo med en person. Hon blev gravid och gjorde abort, deras förhållande var på väg att ta slut och hon hade kommit in på diplomatutbildningen.

Kunde inte hålla det från pappa. Var tvungen att höra om han visste och vad han tyckte. Han visste och verkade inte tycka någonting särskilt. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det faktum att min mamma varit gravid innan min bror föddes. Jag tycker att man ska få göra abort om man vill för det är till sist varje kvinnas egen ensak och man kan resonera väldigt olika kring värdet av ett foster och känslorna kring det men nu var det min egen mamma som gjorde det och jag undrar om hon även hade kunnat ta bort det foster som blev jag. Visst förstår jag att man inte förhåller sig på samma sätt mot ett foster som bara är några veckor gammalt och som knappt liknar en människa, så som man gör mot ett fullgånget barn men… känslan av att inte vara älskad fastnar. Om hon kunde göra så mot något som hade kunnat bli ett barn, hur kunde hon då även älska mig? Hon kastade ju liksom bort ett barn, eller vad man ska säga.

Pappa kunde inte svara på varför mamma inte lämnade några brev åt oss barn. Men han mildrade bilden av den lynniga personen som med hela tiden var på jakt efter nästa åtagande, den bilden som jag fick igår. Det var skönt att höra att hon faktiskt älskade oss och att hon inte hela tiden var på väg någon annanstans.

Cancern upptäcktes när hon fick ont i ryggen. Hon gick till en kiropraktor som röntgade henne. I Sverige hade det aldrig hänt, här använder inte kiropraktorer röntgen. Bilderna visade någonting konstigt så hon fick ta fler och bättre röntgenbilder och prover. Hon hade cancer överallt. Helena tyckte att det var typiskt mamma, allt skulle gå så fort och vara så mycket. Och ja. Det var mycket cancer och efter ungefär ett år var hon död.

 

Expedition Dalarna, 9/12

Idag är dagen D, som i ”döööööh, hur kör man bil på vintern?” eller ”djävlar så mysigt det är i Dalarna” eller ”dö, jag vill dö”.

Dagen började med att en fin pojkvän knuffades ut ur sängen för att göra frukost åt mig, så att jag sen kunde packa och göra iordning allt jag behövde till resan. Jag försökte köra fram bilen till huset men snö i kombination med inkompetent förare gjorde att jag bara slirade på stället och i stället fick Gurka komma till bilen. Ty jag hade anlitat Gurka för det svåra uppdraget att byta vindrutetorkare. Vi var sjukt smarta och smälta bort isen från torkarna med varmt vatten. Gurkas manligt råa styrka användes för att ta loss bladen från torkararmarna. Den manligt råa styrkan räckte dock inte till för att få fast de nya torkarbladen och när jag tröttnat på att värma mig på kannan med varmt vatten tog jag fram min kvinnliga list och en del våld, och satte fast torkarbladen. Ja, ungefär så gick det till. Fast det var en hel del manligt list inblandat också. Ja, list helt enkelt. Kanske var den rentav könlös. Med hjälp av den hopfällbara spade som bor i bilen kunde snön vid drivhjulen grävas bort och bilen rullade ut från parkeringsficka och vidare mot Världen.

Det läskigaste med dagens resa var inte snön och halkan utan tröttheten. Fram till Enköping gick det bra men när det sen var dags för landsväg till Sala var det som att ögonlocken hade bestämt sig för att gå ut i strejk. Nästan hela tiden satt jag och tänkte aktivt på att blinka och röra på blicken för att jag inte skulle somna. Lite som när man sitter på en riktigt tråkig föreläsning. Jag skäms faktiskt lite över att jag körde bil i det tillståndet. I Sala tog jag i alla fall tio minuters paus och det hjälpte för efter det var inte tröttheten längre ett problem.

Dagens mål var inte bara att ta sig till Borlänge utan även att ta sig till ett ställe som heter Dalagård, för att prata med dess ägare om mark, äganderätt, allemansrätt och kommersiell verksamhet. Dalagård ligger en liten bit nordost om Avesta. Jag hade läst på om hur jag skulle köra så jag visste att jag från Avesta skulle åka mot Fors och sedan ta av västerut mot Åsgarn och till sist svänga av mot Stensättra och Dalagård. Självklart är det aldrig den plats man letar efter, som faktiskt står på skyltarna! Det var lite på vinst och förlust som jag gav mig ut på den enda vägen från Avesta som jag tyckte borde vara den rätta och eftersom det tog ett bra tag innan jag slutligen kom fram till Fors så hade jag en hel del tid på mig att ändra på mig och vända om. Tur att jag inte gjorde det. Från Fors var det förstås heller inte skyltat men då hade jag i alla fall lite koll och visste att jag skulle i riktning mot Garpenberg. Sedan blev vägen smalare och smalare och snöigare och snöigare innan jag till sist svängde in på den lilla infarten till Dalagård.

Dalagård är en nybyggd gård med ett par olika hus med allehanda bekvämligheter, som hyrs ut för exempelvis företagskonferenser och bröllop. Dagen till ära var det inte uthyrt så jag kunde sitta där och prata med paret som äger och driver gården. Gården är helt underbart vacker. Nedanför gården ligger en sjö och till gården hör nästan all mark man kan se runtom. Mannen i familjen ville mest prata bärplockningsproblem men vi hade ett mycket trevligt samtal om både ägande, LRF, geografi och byggdehistoria.

Klockan hade blivit eftermiddag och solen var sedan länge nere när det var dags att åka därifrån. Ännu en gång kom mina förarkunskaper till användning, då jag inte tog mig upp för den svagt lutande backen som jag tidigare kört ner för, till gården. Så jag fick åka med i parets bil till vägen, medan mannen körde upp min bil. Japp. Kände mig grymt stolt. Snälla var de i alla fall! Det är härligt att träffa folk som är så öppna och vill prata.

Resan till Borlänge gick på kringelikrokvägar utan belysning och det var hur kul som helst att köra där. Jag höll mig på löjligt behörigt avstånd från hastighetsgränsen. Under den, alltså. Tillslut kom jag fram till Borlänge och hann till och med äta middag med Helena och Anders.

Ikväll har Helena visat mig fotoalbum från när hon besökte Paris, när mamma jobbade där. Det var bilder på henne, på mamma, på pappa, på nån som var mammas före detta sambo och arbetskamrater från forna tider. Helena berättade saker om mamma som lite smått vände upp och ner på min bild av mamma. Men hon var såklart duktig på precis allting. Och nu känns det ännu mer orättvist att jag inte fått ha henne i mitt liv.

Det blev en jävla massa bölande. Fy satan. Det är bra att höra om mamma men också så jobbigt. Och nu har jag ännu mer frågetecken om vem hon egentligen var. Ikväll framstod hon som så impulsiv och flyktig och samtidigt målinriktad. Om hon hade levat, hade hon och pappa verkligen lyckats hålla fast vid varann? Vad betydde brorsan och jag för henne egentligen, om hon nu egentligen inte gillade småbarn? Hon skrev avskedsbrev till alla hon älskade men ingenting till mig och brorsan. Om hon inte dött, hade hon lämnat oss ensamma för att hon var så upptagen med sitt, precis som hon klagade på att hennes egen mamma gjorde? Jag blir nästan lite arg på mamma för allt hon hade kunnat göra om hon var så som den bild jag fick av henne ikväll.

Helena säger att hon har pratat med mamma via ett medium. Att mamma var tvungen att lämna oss för att hon behövdes… där. Var nu ”där” är. Det känns som att jag är barn till Jesus. Och varför kunde inte jag få följa med? Det måste betyda att jag inte är lika speciell som min mamma. Att hon var någonting alldeles extra och att jag inte är någonting alls. Jaja, man behöver ju inte tro på vad ett medium säger. Har blivit erbjuden att besöka detta medium på onsdag och jag tackade ja. Inte för att jag på något sätt är övertygad om att det finns ett liv efter döden eller att det på något sätt går att kanalisera min mamma. Mest för att jag inte har något att förlora. För att jag desperat vill höra någonting som kan fylla i alla fall en liten del av det hålet i mig, som mamma lämnat efter sig. Jag är ett mediums perfekta kund, trött och villig.

 

Let it snow, let it snow, let it snow

Det är snöstorm ute. På fönsterblecken ligger 15 cm snö. På marken ligger jag vet inte hur många centimeter snö. Massor. SMHI har utfärdat stormvarning klass 2. Alla tidningar skriver det men ingen skriver vad det faktiskt innebär. Här är innerbörden:

Klass 2: Väderutveckling väntas som kan innebära fara för allmänheten, stora materiella skador och stora störningar i viktiga samhällsfunktioner. Allmänheten uppmanas att följa upp ny information på Internet, radio eller TV. (SMHI)

Och japp, det är ungefär så det är just nu. Folk lyckas inte ta sig fram varken med bil eller kollektivtrafik, verkar det som. Jaja det är förstås en sanning med modifikation. Men i en storstad blir konsekvenserna rätt stora när det blir förseningar och bilar, bussar och tåg tvingas åka jättelångsamt eller helt enkelt stå still. Än en gång på minns man om hur dålig resiliens vi har. Ingen backup att ta till när vädret ställer till det.  I Stockholm sitter man i stället i ett stillastående tunnelbanetåg och uppdaterar på facebook om hur jobbigt man har det.

Jag är inomhus idag. Alltså tycker jag att snön enbart är mysig. Hade jag behövt gå ut hade jag väl klagat mer än någon annan.

Ska bli kul att köra till Borlänge på söndag. Och urk, att gräva ut bilen först! Det, och att värma upp bilen, är den stora nackdelen med bilanvändning vintertid. Och jag måste byta vindrutetorkare vilket är en dröm när det är svinkallt ute och man måste ta i med fingrarna. Sen kommer jag väl ändå inte kunna köra snabbare än 70 km/h, för att nånstans i Avesta (det är där allt händer) köra av vägen och fastna i en snödriva, och långsamt kylas ner. Funderar på att ladda med varma kläder, filt och mackor för att klara en eventuell avåkning. Tjoho!

Gurka

Det kan mycket möjligt vara så att jag har den finaste pojkvännen som den här planeten kan uppbåda. Ja, jag tror faktiskt att det är ett faktum, att jag har den finaste pojkvännen som den här planeten kan uppbåda.

Jag var en rishög igår. Efter jobbet åkte jag inte hem till pappa för att äta söndagsmiddag. I stället åkta jag till Fridhemsplan där jag drev omkring i mataffären och funderade på hur mycket godis och chips jag skulle kunna sätta i mig och sen satte jag mig i stället på McDonald’s och åt middag. Släpade mig ner i tunnelbanan för att åka hem men varför skulle jag åka hem? I stället satt jag på en bänk på den äckliga perrongen som stinker fylla och piss och spelade spel på mobilen. Varje gång ett tåg körde in till stationen funderade jag på om jag hade vad som krävdes för att spontant bara släppa allt och gå ut på spåret. Kom fram till att jag inte har det. Och att det vore rätt elakt att göra något sånt.

Kom hem och ville inte bli tagen på. Jag hatar att bli tagen på när jag känner mig värdelös. Och Gurka, ja han vill ju bara krama. Det är hans sätt att laga saker. Men kramarna bränns.

Vi låg i sängen och kollade på film. Kick-ass. Den slutade med att en av huvudpersonernas pappa dog. Sen skulle det sovas och det gick ju bra. Jag snyftade såpass att Gurka inte kunde sova och i stället fick han höra på mig böla över hur pappa nog var död nu när jag inte hade kommit förbi på söndagsmiddag. “Din bror hade nog hört av sig om din pappa var död” resonerade Gurka men jag var övertygad om att de nog ätit middag, att brorsan gått hem och att pappa sen dött. Så klockan halv tolv på natten ringde jag pappa, uppmuntrad av Gurka. Pappa levde såklart. Vi pratade nån kvart, Gurkan låg bredvid mig och peppade. De just då viktigaste personerna i mitt liv var hos mig.

När klockan ringde imorse var det som att magen vändes ut och in bara på tanken att kliva ur sängen. Som en jobbig treåring vägrade jag. Världen utanför var kall och läskig. I världen utanför stirrar alla på mig och tänker att jag är fet och äcklig. Gurka försökte få upp mig. Kramade på mig. Älskade mig. Lät barsk. Sa mitt efternamn (usch jag hatar när han säger hela mitt namn, då är han besviken på mig). Kom med ett vattenglas och min medicin och fick mig att ta den fast jag sa att det inte spelade någon roll. När det började bli dags att gå gjorde han iordning mackor åt mig att ta med på tunnelbanan. Jag sa åt honom att gå, att lämna mig och han höjde rösten (lite, så mycket som han någonsin höjer rösten) och sa “men jag funkar inte så!”. Nej, han vill ju laga. Min älskling. Han vill ju laga. Tillslut ställde han klockan på nio och sa åt mig att gå upp då, och ringa tant som jag nu inte tog mig iväg till. Så gick han. Min fina fina älskling.

Jag sov till halv tre. Ignorerade att både Gurka och tant ringde. Kan knappt minnas att jag hörde telefonen. På väg till jobbet ringde jag Gurka och bad om ursäkt och han sa att jag inte fick göra det. Jag skulle bara be mig själv om ursäkt. Han lät lika glad som vanligt.

Jag älskar honom!

 

Att klippa till

Jag har klippt håret. Det tog bara ungefär sisådär tre-fyra år att få det gjort. Senast jag klippte mig var det jag själv som var frisören – snagg.

Håret är halvlångt, slutar strax nedanför axlarna. Jag ser ut precis som jag gjorde i mellanstadiet och högstadiet. Samma färg på håret, samma självfall, samma halvtama rufs. Jag är precis som jag var i mellanstadiet och högstadiet. Samma värdelöshet. Samma fula uppenbarelse, samma jag.

Har en sambo nu. Det är bra. Han är bra! Men stackarn.

I övrigt är jag trött på att försöka. Jag har lagt krut på jobb och uppsats och det springer ikapp mig fast jag, när jag befunnit mig mitt i det, tänkt att jag faktiskt tar det ganska lugnt och sansat. Har ju inte gjort hälften av det jag planerat att göra. Ändå är det som att hjärnan tillslut slår bakut, den orkar inte driva på längre. Den orkar inte pressa sig till kanten av sin förmåga precis hela tiden. Den orkar inte hålla hoppet uppe. Den orkar inte sälja in mig hos arbetsgivare. Den orkar inte tro att det nog ska bli en uppsats tillslut.

Jag är konflikträdd. Eller nej. Men jag blir så jävla ledsen när jag inte tycker som andra, när jag säger min åsikt fast personen jag säger det till för allt i världen inte håller med. Det är två motstridiga drivkrafter som kolliderar med raketfart: viljan att säga vad jag tycker och viljan att vara andra till lags. Kvar står jag och stammar fram något halvtamt argument för min åsikt, medan jag försöker att inte släppa fram tårarna.

Önskar att det gick att komma fram till en tid i livet då man inte hela tiden behövde pressa sig framåt. Då man liksom bara fick vara utan att hela tiden känna att man måste ladda för det som ligger framför en.

Till salu på arbetsmarknaden

Idag har jag sökt tre jobb. Ett har någon slags anknytning till miljö i de andra två fallen betonas jag i stället mina kunskaper i samhällsfrågor och arbetsliv.  Känner mig lite prostituerad, här står jag och försöker övertyga folk om att vilja köpa min hjärnkapacitet och arbetskraft. Jag är i arbetsgivarens händer. Är det något som helst fel på mig så finns det många många fler sökande att välja bland.

Det här är jobbsökarstämningen efter att ha sökt jobb i en ynka månad och jag ska inte ens börja jobba förrän i mitten av januari. Hur pallar folk som är arbetslösa i flera år?

Blockoholic

Men Sigrid. Såklart läser du inte dina mejl ordentligt. Det stod att du INTE gått vidare i antagningsprocessen. Pucko.

Det kändes så bra att tro att man gått vidare, fast man visste att man inte skulle få jobbet. Idag har jag luskammat internet efter jobb men inga napp. Jag är sjukt strukturerad. Har en lista med säkert trettio sajter jag kollar varje dag. Har ett dokument där jag skriver ner titel, sista ansökningsdag, länk till annonsen och kontaktinfo, så att jag lätt ska kunna se vad jag har att söka och när det måste göras. Och så att jag sen kan höra av mig efter att ansökan blivit skickad. Jag tittar på många annonser om administrativa jobb och om arbetsgivarna bara visste hur organiserat mitt jobbsökande är… då skulle de ironiskt nog anställa mig, vilket de inte gör nu.

Men. Inte ge upp. Det är inte särskilt många jobb som blivit sökta. Och det är långt kvar tills det är dags att jobba. Mycket annat ska bli gjort först…

… skaffa ett skrivbord till exempel. Sitter och uppdaterar Blocket var femte minut för att försäkra mig om att jag är först att höra av mig när det dyker upp en annons om ett passande 50-, 60- eller sjuttiotalsskrivbord. Det finns så många fula skrivbord här i världen. Och jag är petig. Jag vill ha ett snyggt och inte allt för stort skrivbord. Och det ska ha flera lådor. Skrivbordsmanin förde mig idag på en otillfredsställande resa till sundbybergs loppis som gjorde reklam för sitt stora möbelutbud. Det var en massa matsalsbord och linneskåp. Sen försökte jag ta mig till Myrorna i Ropsten men i höstmörker och regn är min förmåga att orientera mig per bil i Stockholm ännu mindre än vanligt, dessutom byggs det om på varenda gata i den här stan så det slutade med att jag åkte omkring i rusningstrafik, utan att någonsin komma fram till Myrorna. Och inte blev det något plugg gjort, det försakade jag ju, i övertygelse om att jag skulle hitta jättespännande möbler. Hah. Funderar på om det är värt att göra ett nytt försök imorrn, eller om man helt enkelt ska hålla sig till Blocket. Fast Blocket är jobbigt. Jag lever med sidans tider, vågar knappt gå till sängs innan tolv för det kan ju dyka upp nått nytt. Och måste gå upp senast sju, för det kan ju dyka upp nått nytt. Och jag måste sitta fastspänd vid datorn och trycka F5 var femte minut, för det kan ju komma nått nytt.

 

Brev som inte går att posta

Hej mamma

Det är allhelgonahelg. Pappa och jag brukar besöka dig då men i år vet jag inte om jag vill det. Jag vill det för din skull och för pappas skull (fast han kanske gör det för min skull?) men själv vet jag inte. Det brukar vara jobbigt, känslomässigt, att se din grav. Jag är rädd att det ska lämna mig i bitar och att det ska ta lång tid att plocka ihop alla bitarna. Har inte tid att vara trasig. Jag måste vara hel och självsäker, om jag ska klara av allt som står inför mig fram till terminens slut.

Men mamma det har hänt en massa bra saker! Jag vet, visst är det galet att jag säger nått sånt? Jag som alltid ser det värsta framför mig och aldrig kan glädjas när något går bra. Men det har faktiskt hänt en massa bra saker. Gurka har flyttat in hos mig. Det är nog den bästa saken. Jag älskar honom så löjligt mycket och jag försöker hela tiden förstå att han älskar mig tillbaks. Det är svårt. Det är svår för honom också, att jag är så känslig. Jag blir lätt trött, måste sova så mycket, och när jag är trött blir jag lätt irriterad och när jag blir irriterad blir jag så väldigt ledsen. Man kan liksom inte säga vad som helst till mig för jag kommer att ta orden och vrida om dem tills de säger någonting dräpande om mig. Han kan inte ha det lätt med en sån som jag. Men här är han i alla fall, och allt är så väldigt mycket bättre när han finns i närheten. Var du lika kär som jag är nu, när du flyttade ihop med pappa? Vad var du rädd för? Kunde du också bli irriterad? Jag skulle så gärna vilja veta allt det där.

En annan bra sak är att jag gått en kurs på universitetet den här första halvan av terminen, som varit riktigt bra. Den har handlar om fjärranalys och GIS. Vi har jobbat med satellitbilder, gjort kartor, beräkningar av växtlighet och en massa annat. Kursen har fått mig att vara i skolan riktigt mycket och det har faktiskt gått bra. Jag pluggade mer än vanligt och det verkar ha gett resultat. På en tenta fick jag C och på den andra fick jag ett A. Jag hoppas att projektarbetet jag lämnade in får ett bra betyg också, för jag känner att jag har greppat kursen och det vore trevligt att se bekräftelse på det i betyget.

En tredje bra sak är att jag ska skriva mitt examensarbete nu. Ska börja på riktigt med det nästa vecka är det tänkt. Jag har fortfarande inte formulerat en ordentlig forskningsfråga och tagit kontakt med alla jag borde ta kontakt med och sådär, men jag tror att det kommer att gå bra. Det ska faktiskt bli lite roligt att skriva uppsatsen, jag ser fram emot att åka ut och intervjua folk och sen sitta hemma och skrivaskrivaskriva. Har tänkt att uppsatsen ska handla om allemansrätten och konflikter mellan markägare och företag som utnyttjar deras mark under allemansrättens villkor. Tänkte höra med LRF, Sveaskog och ekoturismföreningen, så får jag förhoppningsvis tips på folk att intervjua.

Den fjärde bra saken är att jag söker jobb till januari, då uppsatsen är klar. Idag fick jag ett mejl där det stod att jag gått vidare i rekryteringsprocessen. Jag vet inte riktigt vad det innebär men det är skönt att höra att man inte blivit ratad på en gång i alla fall. Man måste stå på sig så mycket när man söker jobb. Man måste skriva brev där man verkar intressant (och vad i hela friden är intressant?) och när man inte fått höra nått från arbetsgivaren måste man ringa och fråga (och få ett nej) och man måste varje dag gå igenom massor med platsannonser med tjänster som man inte är kvalificerad för, för att hitta det där fåtalet som skulle kunna passa. Alla vill ha ingenjörer, säljare och sjuksköterskor. Och chefer eller projektledare. Jag är inget av det där. Dessutom söker jag många jobb hos kommuner och de har så regelstyrda anställningsförfaranden att jag som saknar erfarenhet väl knappast får komma på intervju på grund av ett spännande personligt brev, och får anställning för att rekryteraren ser någonting intressant hos mig trots att jag inte har all kompetens. Det är frustrerande. Jag vet att jag skulle kunna göra ett bra jobb på många ställen men förstås, nån måste ta sig tid att lära mig en del saker. Det känns inte som att många arbetsgivare har den tiden, de vill ha någon som kan komma och utföra jobbet på en gång. Det är synd. Jag vet inte säkert om jag vill plugga till hösten eller jobbar vidare. Det kan mycket väl hända att den som anställer mig nu och har en verksamhet där det finns plats att utvecklas, har mig som anställd i tio år.

Det är fredagkväll mamma och jag sitter hemma i soffan med mina två katter bredvid mig. De är så underbart fina. Det är synd att du inte får träffa dem. Du tyckte om djur va? Du tyckte om hästar, det vet jag i alla fall för jag har dina gamla Svarta Hingsten-böcker. Du hade säkert tyckt om Spike och Oscar. Och jag hoppas att du hade tyckt om Gurka. Det är svårt att inte tycka om honom, han är så otroligt snäll. Lite påminner han kanske om dina småsyskon, mina morbröder. Jag hoppas att jag påminner om dig.

En sån där dag

Idag är en sån där dag då jag är en värdelös varelse om jag tycker någonting som någon annan inte håller med om. Mina åsikter är dåliga och jag är dålig. Samtidigt öppnar jag käften hela jävla tiden så det saknas ju inte tillfällen att tycka någonting som någon annan inte håller med om.

Idag är också en sån där dag då jag längtar tillbaks till gymnasiet och grundskolan, då man kunde känna att man hade gjort allt man kunde inför ett prov och att man var ordentligt förberedd. Nu känner jag alltid att det finns mer jag skulle kunna göra, även om det jag skulle kunna göra inte är särskilt realistiskt genomförbart. Jag vet aldrig om jag förstått tillräckligt mycket av litteraturen och föreläsningarna. Resultatet blir dåliga resultat på tentan och känslan av att man skulle kunna göra så mycket bättre ifrån sig, om man bara fick förstå vad det är läraren vill att man ska kunna. Mina resultat handlar inte om att jag är korkad, jag vet att jag kan bättre! Det ska bara komma ut också…

Idag är en sån där dag då jag inte vill gå på PQ-rep imorrn för jag känner mig så värdelös och överflödig. Och såklart, om jag inte går på repen måste man ju se till att det finns nån annan som spelar min stämma. Och om någon annan spelar min stämma så är jag överflödig. Jag tror att en stor del av känslan också handlar om att det inte spelar någon roll om jag är där eller inte. Ingenting är egentligen annorlunda av att jag inte är där. Jag har ingenting unikt att komma med, någon kunskap eller förmåga som egentligen behövs. Jag är helt enkelt överflödig.

Slutligen är idag en sån där dag då jag inte vill gå på n0lle-fest på fredag, även det för att jag känner mig överflödig. Jag anmälde att jag kunde tänka mig att laga mat men fick ingen respons. Mitt idiotiska ego tolkar det som att jag inte är önskad och då slår jag genast över till att inte vilja vara med alls. Fast jag idag fått veta att jag hemskt gärna får fixa mat. Det är för lite ordning och då pallar jag det inte. Jag behöver veta vad jag ska göra och när. Jag behöver få veta vilka andra som är inblandade. Jag behöver helt enkelt veta planen. Här fanns varken plan eller respons och då blir det inget för min del. Så framstår jag som dryg i stället. Eller så bryr sig ingen om att jag är där. Och så blir det bekräftat – jag är överflödig.

Att låta bli att plugga

Japp, det är precis så. Imorrn har jag tenta och här sitter jag och har inte läst all litteratur (delvis för att den behandlar saker som är sju gånger svårare än det föreläsningarna tagit upp) och har ingen som helst lust att plugga. Jag är grymt trött. Och svettig. Och upptagen av andra tankar på saker som ska göras, vilket resulterar i att ingenting blir gjort. Gurka hjälpte mig med det igår – han sa åt mig att plugga i tio minuter och sen gå och göra en av de andra sakerna jag behöver göra, sen plugga 15 minuter och göra en andra sak osv. Det gick bra, fast jag klarade inte längre pluggperioder än 20 minuter. Sen föll ögonlocken ner mot marken. Och så hade jag relativt enkla saker jag skulle göra, det var att diska i olika etapper, slänga soporna, dammsuga och träna. Dagens uppgifter är att tvätta, skriva CV och personliga brev och planera examensuppsatsen. Det är mycket större uppgifter. Så här sitter jag och ordbajsar vid datorn i stället.

Jag tänkte bara konstatera att om jag hade sökt den lägenhet jag har, idag, så skulle jag inte ha fått den. Stockholmshem, liksom många andra fastighetsägare, vill att man ska ha en årsinkomst som före skatt är tre gånger årshyran. I mitt fall, där hyran ligger på ungefär 4200 kr, så skulle det krävas en årsinkomst på 151 200 kr. Förra året tjänade jag 143 000 kr. Tur att jag sökte lägenhet när hyran var låg och jag tjänade mer pengar… men det är lite dumt att man förväntas ha så mycket pengar att bara en tredjedel av inkomsten skulle tas av lägenheten. Nu tycker jag visserligen att bostäder ska kosta mindre än så i förhållande till vad man tjänar, men i verkligheten är det ju faktiskt så att många lägger ner uppemot hälften av sin inkomst på lägenheten. Och då kan man inte möta många fastighetsägares inkomstkrav och får alltså svårare att skaffa ett okey boende.

En andra sak jag tänkte konstatera är att min hyra har ökat 37% sedan jag flyttade in i november 2008. I denna höjning har jag själv kunnat påverka tilläggen för säkerhetsdörr och köksfläkt. Dessa tillägg höjs varje år tillsammans med den ordinarie hyreshöjningen. Resten är alltså saker jag inte haft inflytande över; den årliga hyreshöjningen samt stambyte och renovering av badrummet. Det finns de som tycker att detta är helt korrekt och jag tänker inte käfta emot. Däremot tänker jag be Stockholmshem specificera sina räkningar bättre, så jag kan se exakt vad jag själv lagt på fakturan och vad de hittat på. För hur jag än vrider och vänder på det så blir inte 37% hyresförändring över 4 år, särskilt korrekt.