Dotra – En fråga om tillhörighet

Dotra. Hur blev det ordet Dotra som fick pryda den här sidan? Ett ganska bra tag funderade över ordet Dotra. Det är ett dialektalt ord för “dotter”. Om jag minns rätt så används det mycket i Småland och krokarna däromkring, med andra ord bara på platser där jag aldrig befunnit mig någon längre stund.

Tror att jag kan ha mött ordet för första gången genom Astrid Lindgren. Den fina sagotanten som läste på barnboksbanden med den där mjuka, varma, trygga och framför allt levande rösten. När hon läste var det som att hon förstod precis vad barnen i historierna höll på med. Det som de vuxna tyckte var knepigt och konstigt var för huvudpersonen, för mig som lyssnare, och för Astrid som uppläsare, alldeles självklart. Det fanns aldrig ett frågetecken i hennes röst. Men nu blev det ett litet sidospår. Det jag ville komma fram till är att jag nog hörde ordet Dotra för första gången i samband med Astrid Lindgren på något sätt. Astrid Lindgren var en trygg person, och ordet Dotra likaså.

Ordet är för mig speciellt inte bara på grund av denna sagotant. Ju mer jag tänker på det, ju fler innebörder hittar jag. Dotra betyder som sagt Dotter. Med en bakgrund av att ha gått hela sitt liv med ett ganska sjukt behov att leva upp till sin mammas förebild, identifierar jag mig med dottersrollen. Jag är min mammas dotter, på gott och på ont. Hur det än har gått till så bär jag spår av mina föräldrar. Trots att man självklart upplever stunder då man förbannar sina föräldrar, är det med en viss stolthet som jag inser att jag är mina föräldrars dotter. Jag är skapad av de här människorna, som jag älskar så mycket.

Att vara en dotter innebär för mig också en stor trygghet. En trygghet i att jag vet vilka som står bakom mig, och samtidigt en trygghet i (och förhoppning om) att kunna stå självständigt.

Det föregående är mina helt privata anledningar att tycka om ordet Dotra. Det är till följd av några dunsar i golvet som barn och bara livets allmänna gång. Olika upplevelser får oss att värdesätta olika saker. Men det finns fler relationer i vilka jag är dottern, och som stämmer in på långt många fler än bara jag!

I den stora, stora världen är jag en av många döttrar, söner och mellanting. För några kan det kanske verka som en utarmad klichébild, en föreställning om barfotabarn och harmoni i långhårig och hippie-esk glädje, men jag tänker mig att bilden av sig själv som en del av någonting större även har en del praktiska fördelar. Som sönderideologiserad miljöstudent ser jag fördelen med detta förhållningssätt, i och med att respekt för dåtid, nutid och framtid gör oss mer försiktiga med miljöns resurser. Hos många folk och befolkningar som levt med ett stort beroende av vad naturen erbjuder, finns återkommande tankar om att man inte ska göra allt för stor skada. Så nära som i det svenska skogsbruket, är det vanligt att man resonerar i tankarna att de träd man planterar idag ska gå till nästa generation, på samma sätt som att de träd som huggs ner idag var planterade av en föregående generation. Som barn i världen måste man tänka både framåt och bakåt, ja i varje fall är det viktigt att man tänker på det som ska komma senare.

Att vara ett barn av någonting större bjuder också på en känsla av solidaritet. Jag vill inte sätta några absoluta likhetstecken, men på samma sätt som man hjälper sin blodsbundna familj, förmås man även försöka hjälpa resten av sin familj – världen. Jag växte upp med romantiserande bilder från FN av barn med olika färger som höll hand kring hela jorden, men är det inte en ganska gynnsam inställning när allt kommer omkring? Man kan diskutera timme ut och timme in om hur stort det personliga ansvaret för världens människor är, men någonstans brukar de flesta komma fram till att man har något slags ansvar. Det är helt enkelt inte särskilt trevligt att veta att andra människor lider. Särskilt inte när man förstått att det egentligen inte finns någonting som skiljer de lidande från en själv, förutom geografisk placering och sociala förutsättningar.

Att vara barn till mänskligheten innebär någonting stort! Människan är en ganska lustig varelse. Det finns de vars kreativa drivkraft är att vara destruktiv, vilket har lett till oändliga problem. Allt människan har gjort genom historien är knappast positivt. Men samtidigt har mänskligheten även visat så många goda sidor. Bakom oss barn finns årtusenden av utveckling. Det finns idéer, uppfinningar och handlingar som inte har motsvarighet någon annanstans. Att vi står i den nivå av teknisk, moralisk och ja… allmän utveckling som vi har idag, är ju till följd av de som varit före oss. Tänk då, vad vi skulle kunna skapa!

När Pippi Långstrump äter krumelurpiller för att slippa bli stor, skrattar vuxna ofta inombords. Någon gång har vi nog alla tänkt att det skulle vara skönt att slippa växa upp, och någon gång har vi nog alla fått höra att det är omöjligt och att det enda valet är att gilla läget. Man måste bli vuxen och det är det enda rätta. Som vuxen förväntas man vara en självständig individ som kan luta sig tillbaka på egna kunskaper och erfarenheter. Begreppet rymmer en del isolering från omvärlden, till skillnad mot hur vi var som barn, fullt beroende av andra. Ibland tror jag att vi helt enkelt blivit lite för vuxna för vårt eget bästa. Med föräldrarna undanstoppade på ålderdomshem och barnen ivägskickade på dagis, glömmer vi bort att vi trots allt är en del i ett långt, långt led. Det är förresten inte bara ett led, det är en stor yta som sträcker sig över både tid och rum. Med alla som täcks in av denna stora yta har vi någonting gemensamt – att vi alla är barn.